I början av november 2017 meddelades att Mikael Frisell lämnar rollerna som chef för I19 i Boden och militärregion nord för nya uppgifter inom FMV. Det är intressant att läsa Frisells avskedshälsning.
”Vi har fått en tydlig politisk inriktning med fokus på det nationella försvaret och väpnat angrepp. Det har satt våra krigsförband inklusive hemvärnet än mer i centrum än tidigare”, skriver han på regementets hemsida.
Vidare noterar Frisell att Arktis och Nordkalotten har fått större militärstrategisk betydelse.
”Det märks inte minst genom det ökade intresset för vinterförmåga och vinterutbildning från både svenska förband och från andra nationer. Det är bra, strid i subarktisk miljö är ju vår styrka och hos oss finns det fantastiska övningsförutsättningar”, framhåller han.
I planeringen finns bland annat den stora Arméövningen 2019, som rymmer övningsområden i både norra Sverige och Finland.
Det är ord som säger en del om hur försvars- och säkerhetspolitiken har förändrats under Frisells tre år som chef för I19. Försvaret har fått ett lyft. Utan tvekan har Peter Hultqvists kliv in i försvarsdepartementet efter valet 2014 inneburit ett trendbrott.
Det finns skäl att påminna sig hur det såg ut före maktskiftet 2014. Under åtta år var försvaret utsatt för en styvmoderlig behandling av alliansregeringen.
Det började direkt efter regeringsskiftet 2006. Av Moderaternas utlovade satsningar på försvaret blev intet. Istället fick försvaret vara med och finansiera borgarnas alla skattesänkningar.
Läget blev skarpt i Almedalen sommaren 2007.
Finansminister Anders Borg (M) meddelade att försvaret i ett slag skulle spara 3–4 miljarder på sina materielinköp – nästan 10 procent av det totala försvarsanslaget! Försvarsminister Mikael Odenberg (M) och Försvarsmakten kördes över – och Odenberg avgick. Han vägrade att administrera de kraftiga besparingarna.
Nästa steg blev nedmonteringen av värnplikten.
I strid med S och med bara tre rösters marginal drev regeringen Reinfeldt och nye försvarsministern Sten Tolgfors (M) igenom riksdagsbeslutet att avskaffa värnplikten 16 juni 2009.
Debaclet fortsatte med att Fredrik Reinfeldt beskrev försvaret som ett ”särintresse” och att Karin Enström (M), som tog över som försvarsminister 2012, hamnade i öppen konflikt med ÖB.
I början av 2013 uppmanade Enström Försvarsmakten att spara ytterligare en halv miljard per år i personalkostnader, motsvarande 500 officerare och 300 civilanställda. Detta skedde samtidigt som en rad försvars- och säkerhetspolitiska debattörer varnade för Rysslands militära upprustning och Putins stormaktsambitioner.
I dag vill M, L, KD och C inte tala så högt om denna period. Men det finns anledning att erinra om hur de hanterade försvars- och säkerhetspolitiken när de själva regerade. Det var en sorglig historia.
Skattesänkningarna (på totalt 138 miljarder kronor) gick före försvaret.
Med Peter Hultqvist vid rodret har det dock blivit en tydlig kursändring. Redan 17 april 2015 enades regeringen med delar av alliansen om ett rejält tillskott för försvaret. Det handlade bland annat om starkare militär närvaro på Gotland och förstärkt ubåtsjaktsförmåga.
Vidare har Hultqvist gått i bräschen för att återinföra värnplikten, utökad övningsverksamhet, fler militära samarbeten med omvärlden och värdlandsavtalet med Nato.
Det borde väcka eftertanke när alla som känner omsorg om Sveriges försvar ska rösta i höstens val. Den S-ledda regeringen har prioriterat försvarspolitiken högre än det gamla alliansstyret.