Hela grejen med #metoo var just att säga de där två orden. Jag med. Jag har också varit med om det du varit med om. Du är inte ensam. Det var en systerlig handling gentemot alla de som, vid det tillfället då man blivit utsatt för någon form av övergrepp, känner sig brutalt ensamma.
Med det kom också nya berättelser. För saken är den att när man känner att man har andra omkring sig så vågar man mer. Berättelse på berättelse flöt upp till ytan. Vissa berättelser var urgamla, vissa färska. Vissa berättelser rörde sig om tafsande eller glåpord, vissa rörde sig om våldtäkter. Och här började folk (män) relativisera.
Det är klart att en överfallsvåldtäkt är värre än en klapp på rumpan. Men det var inte vad #metoo handlade om. För inget av det är okej, och ska inte heller accepteras. Och vad #metoo gjorde var att synliggöra allt. Det finns inte en enda tjej i världen som inte blivit tafsad på, blivit tjatat på, fått höra att hon borde ställa upp på sex, fått höra att hon är en slampa om hon haft sex, eller rentav blivit tvingad till sex.
Alltihop är vidrigt. Och alltihop är accepterat eller nedtystad av vår kultur. Vissa kvinnor kanske inte ens tänkt att det de blivit utsatta för var ett övergrepp innan #metoo dök upp. Många män hade nog inte tänkt på sig själva som någon som begått ett övergrepp innan #metoo dök upp. Det är självklart att många män hellre ville tillbaka till tiden då sådant tystades ner eller accepterades. Det är ju mycket skönare. Folk (män) började prata om att #metoo ”gått för långt”.
Detta är bara ett par år sedan, under hösten 2017. Vi som är vuxna kanske inte minns om det är två eller fem år sedan, eftersom åren som går smälter ihop allt mer ju äldre vi blir. Därför var det kanske särskilt gripande att läsa i Piteå-Tidningen om tjejerna från Hortlax som i dagarna gjort en enkät för att belysa sexuella övergrepp.
Maja Marklund, Tilde Lövgren och Alma Hylander gick i sjätte klass när #metoo var som störst. "Då tog vi upp vad killarna gjorde mot oss i mellanstadiet” berättar Alma Hylander för Piteå-Tidningen. "För oss är det för sent men vi vill inte höra våra döttrar berätta om samma saker som tjejer idag utsätts för” fortsätter hon.
Nu går dessa tjejer alltså i nian, och kan krasst konstatera att det redan är för sent för dem. För sent för att få vara trygga från sexuella trakasserier. För sent för att växa upp utan vetskap om att sådant förekommer. De är sexton år. Deras barndom är strax över. Det är så otroligt gripande att läsa. Och vi kvinnor som är vuxna kan relatera. Inte var vi heller skyddade under vår uppväxt. Och visst vill vi att våra barn eller framtida barn ska vara det.
Efter att två eller tre kändisrelaterade #metoo-fall blev det enda pressen plockade upp, och förtalsanmälningar återigen tystade vissa kvinnor, gick mycket av det som var #metoo förlorat. När en kvinna väl pekats ut som lögnare skulle ju i teorin varenda en kunna vara det, vilket är en bekväm sak att tänka som man som vet med sig att han inte alltid accepterat ett nej.
Det som hade känts som en kamp och ett systerskap i allt det förjävliga ingav nu en känsla av uppgivenhet. Det är så otroligt bra av tre tonårstjejer att påminna oss om att kampen ännu pågår. Även om ansvaret för det aldrig borde hamnat på deras axlar från första början.