”Vissa människor vill bara se världen stå i lågor”, svarade Alfred när Batman undrar vad ärkefienden Jokern egentligen vill åstadkomma med sina illdåd. Svaret kan bli användbart även för oss, när vi nu ska försöka begripa den nya parlamentariska situationen i Bryssel.
Om det preliminära valresultatet håller i sig kommer europeiska nationalister sitta på närmare 25 procent av stolarna i parlamentet. Vi vet inte exakt vad de tänker göra, men vi kan vara säkra på att de kommer att ställa till med kaos.
De EU-vänliga partigrupperna behåller fortfarande majoriteten, men tappar många av sina mandat. Borgerliga EPP och socialdemokratiska S&D backar båda betydligt. Samtidigt ökade både den gröna gruppen och liberala ALDE – de senare främst för att Macrons parti En Marche! anslutit sig.
Den samlade europeiska nationalisthögern, dit Sverigedemokraterna räknas, gick kraftigt framåt. Dessa partier, som fram till i höstas berättat hur mycket de avskyr EU, håller på att ta stor, inflytelserik plats i parlamentet.
I takt med att Brexit blivit ett offentligt elände utan motstycke har EU-motståndarna bytt fot. Istället för att förespråka utträde, försöker de nu ta sig in i EU:s institutioner och föra den nationalistiska kampen inifrån.
Valet gick inte riktigt så bra som de hoppats, särskilt inte i länder som Danmark, Nederländerna och Irland. Men de ökar ändå i antal och de har en enda strategi: Att obstruera, störa och förstöra beslutsprocesser i EU tills arbetet går så trögt att inga viktiga beslut kan fattas.
De kommande åren lär bli en riktig svinstia. Trots att de EU-vänliga grupperna behåller majoriteten, innebär inte det att de är kompisar eller har samma agenda med EU. Under den senaste mandatperioden har vi sett vilka intressen som står emot varandra.
Det är kapitalets mot arbetarnas, decentralisternas mot federalisternas, Storbritanniens mot alla andras, jordbrukarnas mot ekologernas, abortmotståndarnas mot de progressivas, norra Europas mot södra Europas, snusföretagens mot nikotintuggummiföretagens.
I en sådan soppa kan de reaktionära cowboysen bli framgångsrika. De kommer att vara oförutsägbara i förhandlingar, rösta härs och tvärs, spela ut olika intressen mot varandra, plötsligt byta fot och agera konfrontativt och aggressivt i debatter.
De är oerfarna som politiker och har inget till övers för den tradition av respektfull förhandling som präglar Europaparlamentet. I flera länder sitter de även i regering på hemmaplan och är representerade i andra, mer mäktiga EU-instanser, där konsensusbeslut krävs. Det mesta riskerar att gå i baklås.
Det är en tragedi för Europa att progressiva partier inte gick bättre. Vi befinner oss i en tid när vi verkligen skulle behöva komma överens om stora EU-frågor. Klimatförändringarna dundrar i ohämmad takt, storföretag använder sig av kryphål för att ställa arbetare mot arbetare, skattesmitningen inom EU uppgår till tio biljoner kronor och migrationspolitiken har satts på paus sedan 2015. Inget av detta kommer att bli lättare att lösa efter valresultatet.
Men det är när vi saknar hopp, som framtiden blir vår värsta fiende. Än är det inte för sent att vända den samhällsutveckling som skapat situationen. Vi måste höja människors pensioner, bygga bostäder åt alla, säkerställa att varenda Europeisk kotte får en ordentlig utbildning, bygga ut kollektivtrafiken mellan våra länder, ordna en anständig sjukförsäkring åt alla, en fungerande sjukvård och framförallt slopa de ekonomiska skulderna mellan fattiga och rika länder i Europa. Helt enkelt grundläggande trygghet, utan orättvisa motsättningar. Då har vi kommit en bra bit på vägen.