Jag är sällan personlig på ledarplats. Mitt språk och mina åsikter är såklart mina egna, men ledartexter är sällan särskilt personliga och ska inte heller vara det. Men nu har jag varit på ledarsidan i ganska exakt tre månader och vill göra en personlig reflektion.
Innan jag började på Piteå-Tidningen var jämställdhet det politiska området jag skrivit om mest. Det har också lett till hatiska eller förminskande kommentarer, av den typen man läser att feminister som Zara Larsson och Linnea Claesson utsätts för i kubik.
Det är alltid svårt att bemöta. För det är en sak att framföra en åsikt och att någon inte håller med. Jag är alltid beredd på det, för det är så det är att vara debattör. Men det är svårt att hantera de som inte ens tar en på allvar. När de vars åsikter är annorlunda än mina rycker undan min legitimitet som politisk skribent och säger att jag bara är ung, okunnig, naiv.
De som hatar och hotar är såklart värst, men förminskandet är mycket mer vanligt, och därför ett mer störande moment i vardagen. Sedan jag började som politisk redaktör på Piteå-Tidningen har jag fått en hel del mail från äldre män som ska lära mig saker, och berätta för mig att jag är just så okunnig och naiv.
Men jag har också fått mail och samtal från män som vill berätta att de håller med mig. I ett läsarbrev signerat “en grupp gubbar på 65+” erkände de att de inledningsvis varit oroade när de fick höra att en ung tjej skulle börja på ledarsidan, men att jag hade gett deras fördomar en känga och att de var imponerade.
Jag är såklart inte oändligt kunnig om allt, det menar jag inte att påstå. Jag kan ha fel om saker, och jag kan erkänna när jag har det. Och även om jag anser att jag har rätt, så är det fina med det politiska samtalet att man inte behöver hålla med någon om precis allt heller. Man behöver bara ta personen bakom åsikterna på allvar.
Sedan jag började på PT så har jag verkligen fått mycket mer positiv feedback än vad jag fått negativ. Och en hel del har varit från män i min pappas ålder. Vilket är fint, för det är som sagt tre månader sedan jag började på Piteå-Tidningen, men det är också ganska precis fem månader sedan min pappa gick bort.
Min pappa har lärt mig mycket om politik, men framför allt om värderingar. Och han levde sina. För honom var inte utseende, ålder eller kön en grund för huruvida någon förtjänade att bli lyssnad på. Och det har präglat mig långt mer än de hatkommentarer jag fått från män genom alla tider.
När jag sökte jobbet som politisk redaktör, en kort tid innan pappa gick bort, så frågade jag honom vad han tyckte om att jag sökt ett sådant jobb och i Piteå av alla ställen. “Följ din inre kompass, den har oftast rätt” fick jag till svar.
Jag tror, för det är ändå den övergripande uppfattningen jag fått, att män i Piteå och Norrbotten hade svarat sina egna döttrar samma sak. Men det kanske är naivt av mig att tänka så? Men det är något jag i så fall gärna är, om det innebär att få tro att män är kapabla att lyssna på andra åsikter än sina egna utan att kalla ledarskribenten för naiv.