Under en lång tid har vi accepterat att Belarus (som landet numer kallas för att betona den nationella identiteten, fristående från Ryssland) är en diktatur mitt i Europa. Lukasjenkos regim har framstått som orubblig. Men som alltid är det bara en skimär, regimer är endast stabila till den stund de inte längre accepteras av folket.
Tidigare har protesterna sällan nått utanför en mindre krets i huvudstaden. Men efter det så kallade presidentvalet som hölls den 9 augusti utropade Lukasjenko sig till segrare med 80 procent av rösterna. Folket köpte inte det och tog till gatorna.
De rödvita flaggorna, som var de självständiga Belarus flagga efter första världskriget och som är förbjudna men används av oppositionen, syntes över hela landet. Lukasjenko svarade som han brukar: att med våld skrämma folk till tystnad. Tusentals, kanske tiotusentals, har arresterats. De som släppts vittnar om brutalt våld och övergrepp.
Men våldet fungerade inte denna gång. I stället för att skrämma folk till tystnad väcktes en ännu större avsky mot regimen. Kvinnor klädde sig i vitt för att agera som mänskliga sköldar så att demonstrationerna kunder fortsätta. I söndags hölls de största demonstrationerna i landets historia med tiotusentals deltagare över hela landet.
Under måndagen började också en generalstrejk som till och med syntes i statlig tv. I morgon-tv syntes endast en tom soffa i bild medans det spelades popmusik. Det statliga public service-företaget har gått ut i strejk. Sjuksköterskor strejkar. Poliser och soldater har slängt sina uniformer i protest.
Strejken har även nått de statliga fabrikerna som utgör en bärande del av landets ekonomi. I ett väl spritt klipp ställer sig fabriksarbetare upp efter att någon ropat ”Stå upp om du röstade på oppositionskandidaten Svetlana Tikhanovskaja!”. Lukasjenko besökte nyligen en vapenfabrik för att visa att han fortfarande har stöd, men blev häcklad av arbetarna och uppmanad att avgå.
Under söndagen hölls också en hastigt anordnad demonstration till stöd för Lukasjenko, där publiken delvis utgjordes av ditbussade statligt anställda. I sitt tal sa han att Nato-trupperna står redo vid gränserna, poängen var att utmåla oppositionen som utländska aktörer och att hävda att landets självständighet hänger på att han är diktator.
Under måndagen var Lukasjenko budskap att det inte kommer bli något nyval ”om ni inte dödar mig” och att han är beredd att dela på makten - men bara på sina egna villkor. Att demonstranter som, trots alla hot, tagit till gatorna eller lagt ner sitt arbete skulle nöja sig med kosmetiska förändringar samtidigt som Lukasjenko styr vidare är inte troligt.
Demonstranterna gör allt för att inte göra protesterna till en fråga om för eller mot Ryssland, utan för eller mot Lukasjenko. De vet mycket väl att Ryssland, om de anser att det ligger i deras intresse, kan rulla in stridsvagnarna och slå ner drömmarna om demokrati.
EU förbereder nu sanktioner mot diktaturens företrädare, och där trycker Sverige på. Sanktionerna har tidigare bidragit till vissa mindre förbättringar för oppositionen. Men allra viktigast är såklart vad som händer i Belarus.
Var det slutar vet ingen, men klart är att diktaturen framstår som allt mindre orubblig för varje timme som strejkerna och protesterna fortgår. Om Lukasjenko varken kontrollerar fabrikerna eller statlig media blir det svårt att styra. Och i det långa loppet kan folkets längtan efter frihet inte slås ner.