Bara 22 procent hade ganska stort eller förtroende för facket när Kantar Sifo gjorde en mätning i förtroendebarometern 2017. Betydligt fler hade förtroende för kungahuset, Riksbanken eller Ikea. Skandaler, som den i Kommunal härom året, drar givetvis ner förtroendet.
Facket och de fackliga företrädarna är ifrågasatta både från arbetsgivare och politiska partier på högerkanten. Regeringen Reinfeldt gjorde vad den kunde för att försvaga den fackliga rörelsen genom att avskaffa avdragsrätten för fackföreningsavgiften, sänka a-kasseersättningen och höja avgiften till a-kassan.
Hans efterträdare Ulf Kristersson vill gå ännu längre. Moderaterna vill urholka arbetsrätten, ändra lagen om anställningsskydd och sänka lönerna. De har stöd av Sverigedemokraterna i sin strävan.
Men ett försvagat fack ger inget starkt Sverige. Tvärtom – landet vinner på att det är ordning och reda på arbetsmarknaden. Den svenska modellen levererar resultat både till de som äger företagen och de som jobbar där.
Arbetsgivarna blir bättre av att möta en stark fackföreningsrörelse. De måste tänka igenom sina förslag, vässa argumenten och söka efter kompromisser i förhandlingar. Ofta slutar det i samförstånd och lösningar som till slut är bra för alla parter. Ingen är helt nöjd, ingen är heller rakt igenom missnöjd.
De senaste årtiondena visar att det som LO och SAF kom överens om i Saltsjöbaden 1938 fortfarande fungerar. Vinsterna har stigit, lönsamheten är god för de flesta företagen. Löneökningarna har varit måttfulla, men med en låg inflation har de flesta fått rejäla reallönelyft. Mer i plånboken ger ökad konsumtion, som i sin tur skapar nya jobb och nya lönsamma affärer.
I fjol omförhandlades 500 löneavtal. Ytterst få arbetsdagar gick förlorade på grund av strejk eller lockout. Enda undantagen är sopåkarnas olagliga strejk i Stockholm och konflikten i Göteborgs hamn som handlar om något annat än lön. Det är en stabilitet som tjänar landet väl.
Kollektivavtalet är grunden i den svenska modellen och även det tjänar båda sidor. Det ger en trygghet för löntagarna, som kan få hjälp vid konflikter. Ensam är inte stark, vilket inte minst märks på arbetsplatserna. Det blir också enklare för arbetsgivarna som möter en motpart i stället för att göra upp med var och en av de anställda.
De fackliga företrädarna väljs i demokratisk ordning av medlemmarna. Om medlemmarna inte är nöjda med vad de uträttat kan de bytas ut vid nästa årsmöte. Men de som tar på sig ett fackligt förtroendeuppdrag ska mötas med respekt både av arbetskamrater och av arbetsgivare, annars är det till slut ingen som vill ställa upp.
Ett Sverige utan starka fackliga företrädare vore ett sämre land. Om arbetsgivarna fick hela makten skulle otryggheten och klyftorna öka dramatiskt.