Under “me too”-upproret kom vittnesmål fram från kvinnor som varit med om obehagliga närmanden från män. Det kunde röra sig om allt ifrån grova våldtäkter till en “oskyldig” klapp på rumpan. Att väldtäkter sattes i relation till “vänskapligt” tafsande gjorde att flertalet manliga tyckare började säga att “me too” hade gått alldeles för långt.
Många var de karlar som upprört påstod att “Snart kan man inte ens kunde hälsa på kvinnor längre!” och ville göra det till en fråga om överkänslighet eller lättkränkthet. Men ärligt talat hade antagligen männen som sa så i fråga rätt. Om man inte vet hur man hälsar på någon utan att det kan misstas för ett sexuellt ofredande så gör man bäst i att sluta hälsa.
En klapp på rumpan, eller en smekning på ett lår, kan sannerligen verka oskyldigt om man jämför det med en grov våldtäkt. Men det ska man inte. Ingen säger “men du blev ju i alla fall inte mördad, sluta vara så lättkränkt” åt någon som blivit misshandlad. I Sverige är en ovälkommen smekning ett ofredande, och ska så vara. För det är inte okej att sätta sina händer på någons kropp utan samtycke.
Därför var “me too” så viktigt. För att kunna erkänna för sig själv att det jag var med om, det var inte okej. Att dessutom få känna att man inte är ensam om att uppleva ovälkomna närmanden från män, oavsett nivå av övergrepp eller äckel. Och: att de inte ska få gå fria. Det är lätt att vifta bort en smekning som ingenting, men det är inte ingenting, och det ska anmälas.
De kvinnor som angivit Erlandsson har sagt att de känt sig chockade över hans beteende, vilket i sig är en positiv reaktion, även om hans agerande givetvis inte var det. Det är positivt, för det betyder att sådant som förr bara viftades bort faktiskt inte är något som kan viftas bort längre.
Att Erlandsson sedan lämnade riksdagen i och med detta är naturligtvis tråkigt för de väljare som röstat på honom, men helst vore det väl önskvärt med politiker som kunde hålla händerna borta från sina kollegor och fokusera på sitt arbete istället.
Fler sådana politiker behöver rensas ut från sina uppdrag, inte bara för att det är ett direkt olämpligt beteende mot vem det än är man utsätter, utan även för att det leder till att framför allt kvinnor hellre väljer att inte engagera sig politiskt än att anmäla en partikamrat eller ministerkollega för olämpligheter.
I våras framkom ju även att Peter Lundgren (SD) tagit en kvinnlig kollega på bröstet, något som hans kollega i europaparlamentet, Katarina Winberg (SD) rapporterade in till partiledningen. Sverigedemokraternas lösning på det lilla problemet blev att flytta ner Winberg på listan inför EU-valet. Inte Lundgren, han fick sitta kvar.
Igår meddelade Lundgren att han planerar att avgå. När mandatperioden, som alltså precis har börjat, är över. Om fem år. Det är en klen tröst för de kvinnor inom Sverigedemokraterna som haft honom som tafsande kollega under flera år.
Om inte politiken är fri från ofredande män kommer kvinnor inte vilja engagera sig politiskt. Det är en lärdom alla partier, inte bara Centerpartiet och Sverigedemokraterna, behöver komma ihåg. En tafsande kollega ska alltid anmälas, men inom politiken det inte bara obehagligt för de utsatta, det är dessutom en förlust för demokratin.