Där på marken finns nu ett citat av den tyske författaren Heinrich Heine, vars böcker var några av de som fick brinna på nassarnas brasa. Citatet lyder “Där man bränner böcker bränner man snart även människor”. Oj, så rätt han fick, Heine. Det var, som socialdemokratisk ledarskribent på sin sista lediga vecka innan slutspurten i den svenska valrörelsen, rätt så omtumlande att påminnas om de där bokbålen på den plats där de faktiskt ägde rum.
Hemma pågick en valrörelse kantad av vad som ska anses vara svensk kultur och inte. Vilka som har rätt till en röst, ett uttryck, och vilka som inte har det. Inget parti hade förslag om koncentrationsläger i sina valprogram, men tro på fan att jag kände obehagsrysningar när jag läste citatet på marken.
Litteratur, musik, och all annan konst är del av vår kultur. Personligen är du inte tvingad att älska allt, men all konst är menad att väcka tankar hos den som tar del av den. En annan tysk författare vars verk brändes på bål, och som spenderade den större delen av sin tid i exil från nazisternas Tyskland, var Bertolt Brecht. Ett känt citat av honom lyder “Konst är inte en spegel som visar verkligheten, utan en hammare med vilken man formar den”.
Det finns de i Sverige som i flera år beskrivit ett pågående kulturkrig. De kan upprört hävda censur när nazister inte får lov att demonstrera sitt hat på torgen varje gång de känner för det, men det som upprör dessa människor ännu mer är vad de gillar att kalla för “mens-konst”. Mens-konst kan bokstavligen vara konst som föreställer snippor eller blodiga trosor, men det är framför allt provokativ samtidskonst och politisk satir. Egentligen allt som just denna grupp kulturkrigare inte anser hör hemma i svensk kultur.
I en kommun långt söderut i Sverige har nu det politiska samstyret fattat beslut om att förbjuda den typen av samtidskonst i det offentliga, med hänvisning till att “Det är klart att om man vill ha mens-konst hemma så får man ju ha det”. Hade jag bott i denna kommun i södra Sverige skulle jag inte precis tacka kommunen för att de än så länge låter mig bestämma hur jag själv ska inreda mitt eget hem.
Man kan förstås kanske undra varför en ledarsida i Norrbotten lägger sig i kommunpolitik i södra Sverige. Men från norr till söder i detta land, från klitoris till tarmöppning, måste konsten vara fri. Fri att avnjutas, fnissas åt, uppröra, provocera, och väcka tankar hos de människor som passerar den. Saken är den med konst att alla behöver inte gilla den. Det är faktiskt tvärtom.
När jag jobbade som konstrecensent var detta det svåraste i jobbet, att sålla bort ens egen personliga smak och försöka att enbart bedöma utförandet. För vad som är fin eller ful konst är en smaksak, och konst behöver inte vara varken fin eller ful för att vara konst. Min kompis som jag åkte till Berlin med har ett tryck hängt på väggen hemma av konstnären Amanda Hedman Hägerström, som föreställer kronprinsessan Victoria med fingrarna uppkörda under kjolen. Jag personligen föredrar att ha affischer föreställande klassiska verk av Matisse och Klimt i mitt eget vardagsrum.
Men när det gäller den konst som är offentlig och som alla tar del av är det, tvärtemot vad detta kommunstyre i södra Sverige tycker, oerhört viktigt att den är varierad. Men det är klart att, om man erkänner att konsten verkligen är en hammare som formar vår verklighet, det nog är svårt att våga låta den hammaren svinga fritt om man är en skrämd politiker som själv vill avgöra vad som är bäst för folket.