EU har begärt inte så blygsamma 750 miljarder euro av medlemsländerna för att sätta i en gemensam pott för att klara av corona-krisen och den stundande ekonomiska kris som kan komma i samband med denna. Coronastödet har fått namnet “Nästa generations EU”, NGEU. Totalt ska 500 miljarder euro ges ut i olika bidrag och 250 miljarder euro finnas till låns.
Flera nyhetssidor har översatt dessa 750 miljarder i euro till 8000 miljarder svenska kronor, vilket är korrekt i summa. Men denna översättning kan lätt göra att man misstar det för att det enbart är svenska pengar som ska ingå i potten - alltså att Sverige ensamt ska bidra med 8000 miljarder och så är det alltså inte. Bara för att förtydliga.
Men 750 miljarder euro är oavsett väldigt mycket pengar. Och det är klart att det sticker i många medlemsländers ögon när de flesta länder känner att de själva kanske har “fullt upp” med att säkra sitt egen lands trygghet och ekonomi. Men saken är den att vi inte sitter ensamma i båten.
Under den ekonomiska krisen var det bland annat Grekland som slet som hårdast. När den grekiska ekonomin sjönk i botten droppade även hela Europas ekonomi, och den gemensamma valutan ifrågasattes särskilt. Vi i Sverige har vår egen valuta, den svenska kronan, men vi är fortfarande en del av denna union och det som påverkar andra påverkar även oss.
Grejen med ordet “union” är att det innebär att ingå i en slags gemensam organism. Vi är alla i detta tillsammans. Det är lätt att säga att Sverige inte ska bidra med pengar till EU, det är ett gnäll vi ofta hör från EU-skeptiker och som populister framför som “sin hjärtefråga” inför valen till europaparlamentet vart femte år. Men när det går dåligt för en av oss går det dåligt för oss alla.
Sverige är redan netto-betalare i EU (alltså att vi betalar in mer än vad vi får ut) och det är givetvis viktigt för oss att säkerställa att pengar vi betalar in går till bra saker. Det är krav som svenska ministrar ska kunna ställa. Under finanskrisen 2008 kom insatser sent och var dåligt prioriterade, vilket ledde till att länder som Grekland, vars befolkning led, blev de största förlorarna på EU-samarbetet. Hur man än vänder och vrider på frågan om vem som är netto-betalare eller bidragsmottagare.
Därför är namnet, NGEU, en hoppfull början. Nu är det Italien som drabbats hårdast av viruset, och efterdyningarna kommer antagligen fortsätta drabba länderna i Sydeuropa. EU-kommissonens ordförande Ursula von der Leyen menade på en presskonferens att “antingen går vi alla vidare på egen hand och lämnar länder och regioner i sticket, eller så går vi framåt tillsammans”.
Grejen med EU, som alla vi som tror på unionens styrka och gemenskap men också ser dess nackdelar, hela tiden får påminna folk om är att det inte är svart eller vitt. Frågan om EU-medlemskap eller inte är död. Vi är med, och därför ska vi bidra. Men vi ska också ställa krav. Och i kriser ställs alla samarbeten på sin spets. Det kan bli bra, men det kan också bli dåligt.
Därför krävs samarbetsvilja men också klok förhandling från Sveriges regering. Finansminister Magdalena Andersson (S) och EU-minister Hans Dahlgren (S) kan inte bara säga nej, men vi kan kräva att de pengar vi bidrar med kan betalas tillbaka under överskådlig framtid, och att de länder som ansöker om bidrag får göra det på villkor som gynnar nästa generations européer. För sådana finns även i Sverige, och sjunker andra sjunker även vi.