Vi är i ett ganska dystert läge. Kurvorna över antalet döda planar ut men på nivåer som innebär ett hårt tryck för vården. För ekonomin är det också mörkt. Arbetslösheten kan landa på 13 procent enligt finansminister Magdalena Andersson (S). Det är en massarbetslöshet vars konsekvenser är svåra att greppa.
Hur ska de ekonomiska konsekvenserna av krisen mötas? Regeringens linje har varit att skjuta mer till kommuner och regioner, korttidspermiteringar så att löntagare kan behålla jobbet och förstärkt a-kassa för dem som blir utan jobb – men också generella stöd till företag och riktade stöd till vissa branscher.
Räcker det? Förmodligen kommer det behövas ännu mer till kommuner och regioner för att klara välfärden, många hade det tufft redan före krisen. LO har påpekat att det redan i sommar kommer vara många löntagare som passerar den 100-dagars gräns då taket (hur mycket man kan få ut) i a-kassan sänks. Att förlänga den gränsen skulle göra att människor kunde behålla sin inkomst längre. Och för att komma ur krisen sen är det nog klokt att höja både barnbidrag, studiebidrag och pensioner och göra kraftfulla investeringar i bostäder, järnväg och grön omställning.
Samtidigt gäller det att hålla huvudet kallt. Svenskt näringsliv använder sig av krisen för att kraftfullt kampanja för mer pengar direkt till näringslivet. Moderaterna Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson pratar ofta om pengar till företagen, rakt i handen eller rakt in i kassan. 100 miljarder i månaden vill de lägga, frågan är hur länge det skulle hålla?
Många företag har det väldigt tufft just nu, andra företag går okej, och vissa till och med riktigt bra. Är det då rätt att gå in med gemensamma resurser till alla företag, även där det inte behövs? Men i Svenskt näringslivs och Moderaternas värld är det företagen som skapar allt värde. Men den ekonomiska kris vi ser just nu är snarare tecken på motsatsen. De värden som betalas in i bolagsskatt och annat hade inte varit möjligt utan de löntagare som skapat dem.
Företagens vinster hade heller inte varit möjligt utan ett välfungerande samhälle med förskolor, högskolor, äldreboenden, sjukhus, polis, försvar, vägar och järnvägar och så vidare. Sådant kostar. Staten är inte en bank som företagen sätter in pengar på för att ta ut när det behovs.
Vissa branscher behöver riktade stöd och vissa företag som är viktiga för samhället ska räddas. Men då bör skattebetalarna rimligen få något tillbaka sen. Både under Bo Lundgren (M) och Anders Borg (M) gick staten in och räddade företag, staten tog ägande i företagen som kunde säljas sedan när ekonomin återhämtat sig.
Liknande förslag förbereds nu i Storbritannien och även i Sverige, men även här har Svenskt näringsliv sina invändningar. "Att kräva att de pengar som företagen betalat in nu ska användas till att staten ska ta över ägande av företag vore att tvinga svenska företagare att betala för sin egen socialisering”.
Det är nog dags att tala om för Svenskt näringsliv att staten inte är deras. Den tillhör folket. Sen får vi påminna oss att politik inte bara handlar om idéer, intresset ljuger aldrig. Svenskt näringsliv vill helt uppenbart ha många miljoner i bidrag och en stark stat om den stöttar just dem. Det de kräver är en socialism för rika. Men de vill inte att samhället ska få något tillbaka för att detta stöd ges. Vi får hoppas att Magdalena Andersson håller ut och håller emot.