På många sätt är vi ju extremt leds på denna pandemi. Få nyhetsartiklar har handlat om annat än corona sedan i mars. Även det som handlat om annat har ändå haft pandemin i åtanke. Den har funnits med i bakgrunden. Som under sommaren, när samhället började på att öppna upp igen. Nog tänkte vi på att hålla avstånd även om vi var glada över att kunna gå på de evenemang som inte var inställda. Coronan har präglat oss hela året även om det var värre i våras än i somras.
Nu andra svängen, när kurvan börjat peka uppåt igen och smittspridningen ökat så pass att nya restriktioner behövt införas igen, så är vi leds. Ledarsidan har flera tillfällen den senaste veckan särskilt belyst hur utmattade vi alla är efter att ha levt så länge med detta, och att det är viktigt att ha förståelse för den känslan även om den inte får styra oss till att göra dåliga val. Vi ska minska smittspridningen, men vi är väldigt trötta på att leva såhär.
Något som dock är annorlunda nu mot i våras, och som man kan välja att se som positivt om man vill vara något optimistisk, är att vi faktiskt också till viss mån har vant oss. Det är ju deppigt på så vis att vi ju faktiskt inte vill leva våra liv på det här sättet, men det är positivt på så vis att nu var hela civilsamhället mer beredda.
På sidan Local Hero Piteå har restauranger nu en lång tråd med information om hur man kan stötta dem och handla från dem även om man inte kommer och sitter ner i lokalen. Det tog veckor innan den typen av initiativ kom i våras. Detsamma gäller privatpersoner. Polarna skrev direkt ”Jahapp, då kör vi kaffe över videosamtal till veckan då!”. Och det är någonting fint i det ändå.
Vi människor är anpassningsbara. Vi vill inte leva i den här situationen, men nu gör vi det och vi klarar det. Att vi blivit vana pandemi-livet är inte kul, helst hade vi låtit bli, men vi kan också få känna självförtroende i att vi är just så anpassningsbara även fast vi inte själva valt situationen vi ska anpassa oss till. Vi grejar det liksom. Det är coolt.