Redan i april var vi trötta på att leva med restriktioner. Men viruset tar inte hänsyn till vad vi tycker om det, i sådana fall hade vi inte haft ett helt år av pandemi utan hade kunnat leva våra liv som vanligt. Nu har istället vården gått på knäna, företag inom de flesta branscher har haft det tufft, folk har blivit av med jobbet, och regeringen har gjort allt för att motverka pandemins effekter på samhället.
Pengar till regionerna och kommunerna för att klara av välfärden, stödet för korttidspermittering, och stärkt a-kassa är bara några exempel på regeringens handlingskraft under pandemin. Allt detta just för att det här viruset drabbar samhället på sådan bred front.
De åtgärder som behövt göras för att minska smittan har även påverkat mångas psykiska hälsa. Det är helt logiskt förstås, när vi alla har uppmanats att undvika fysisk kontakt, umgås i mindre kretsar, och helst inte resa. En grupp i samhället dessa restriktioner drabbar särskilt är studenter. Studenter bor ofta ensamma, i små lägenheter, på en ort de inte kommer från ursprungligen, och deras sociala umgänge är till stor del andra studenter man umgås med på campus.
Att kanske flytta till en ny stad, festa och få nya vänner är en stor del av det sociala under studentlivet och för många ett helt nytt steg in i vuxenlivet. Att gå miste om dessa sociala möten kan göra många nedstämda, särskilt om familj och gamla vänner bor långt bort. Men utöver det så innebär universitetet mycket mindre stöd i form av lärare än vad du hade i gymnasiet, och måste förlita dig på din egen förmåga att planera sitt arbete. Det är utan tvekan lättare när man har möjlighet att samarbeta med sina klasskamrater.
I och med att studenterna nu behövt arbeta hemifrån och delta på föreläsningar digitalt är det därför inte konstigt om studenter, i synnerhet de som bor långt ifrån sin familj, drabbats av psykisk ohälsa. Att plugga ett år då det inte är pandemi kan ge stress nog, det kan nog alla som någon gång studerat skriva under på.
Därför var det särskilt glädjande när regeringen i mellandagarna presenterade en satsning på 25 miljoner kronor för att öka studenthälsan. För LTU innebär det 700 000 kronor extra kommande år. Med det här stödet visar regeringen att man ser problemen, och visar aktiv vilja att gör något åt detta.
Utöver att det alltid borde vara en ambition att ingen ska behöva må dåligt eftersom att folk förtjänar att mår bra, så är det också samhällsnyttigt att motverka ohälsa. Vi som samhälle tjänar på att medborgarna kan arbeta. Att studier är kostnadsfritt i Sverige, till skillnad från i andra länder, är av samma anledning. Vi vet att vi tjänar på att ha en utbildad befolkning.
Att därför satsa särskilt på studenters hälsa är bara logiskt. Vi vill inte ha investerat i människors högskoleutbildningar om de sedan ska bli sjukskrivna sekunden de tar examen, eller hoppa av halvvägs genom studierna på grund av sitt mående. Det vore helt enkelt dumt, rent samhällsekonomiskt.
Vi försöker alla hålla ut nu sista tiden innan vi hunnit ta vaccinet och livet kanske kan börja bli som vanligt igen. Även om studenter ofta är unga och kanske inte i riskgrupp för just själva viruset, så har pandemin inneburit påfrestningar även för dem. Förhoppningsvis kan det bli lite bättre nu.