Vi har tvingat av samerna deras språk och kultur. Vi har splittrat familjer och vi har mätt skallar. Det är en smutsig historia vi i Sverige inte kommer ifrån och som kräver att vi minns även andra dagar än denna.
Det allra mest tragiska är att förtrycket fortfarande pågår och att vi, tyvärr, inte kommit särskilt långt i erkännandet av samiska rättigheter.
Ju längre man kommer från Sapmi är det dessutom mindre konflikt gällande dessa frågor. Det är på gott och ont lättare att ta ställning för en ursprungsbefolknings rätt till sin kultur och sina marker.
Vi i norra Sverige är de värsta rasisterna mot samer. Det tar sig i uttryck på flera olika sätt. ”Är de ens förtryckta? De får ju syssla med rennäring, det får ju inte jag” sägs av människor som aldrig i sitt liv egentligen varit intresserad av rendrift men som gillar att klaga och peka ut orättvisor.
Det är inte på något vis jämförbart med det förtryck vi utsatt den samiska befolkningen för i alla tider, och det ska vi vara väldigt medvetna om.
Men det är inte en irrelevant konflikt alla gånger heller. I norr har vi gruvor, stora industrier, och energiproduktion som förstör och förstört Sapmi men som gett oss i norra Sverige arbeten och svenska staten kosing.
Att tala om norra Sverige som en koloni är inte helt felaktigt. Problemen i att samordna en dialog mellan de samiska samhällena och övriga norrlänningar blir uppenbara när intressen hela tiden ställs mot varandra.
En av samers största farhågor är att få en norrländsk gubbe med ansvar för frågorna rörande urbefolkning på riksplan, i riksdag och regering. Det tål att tänkas på. Så länge norra Sverige konsekvent nedprioriteras från statligt håll blir både samer och icke-samer protektionistiska och låsta.
Men det är givetvis inte heller rimligt att beslut i samefrågor fattas av stockholmare som inte har en susning om förutsättningarna som finns för samvaro i landets norra regioner. Men det behövs en balanserad debatt där vi icke-samer tar ansvar för att inte bete oss översittaraktigt eller rentav rasistiskt.
Ingen i Sverige ska bo här och inte känna sig som en del av vårt land. Och det ska inte komma med kravet på en anpassad, nedfilad, nästan utsuddad kultur. Det är allas vårt ansvar, men framför allt svenska statens plikt. Framtiden behöver inte bli lika smutsig som historien.
Detta bör vi påminna oss själva om varje dag, inte bara idag. Men just idag är det vår förbannade plikt.