I slutet av förra veckan kom Högsta Domstolens dom. Det är Girjas sameby, inte staten, som har upplåtelserätt till småviltsjakt och fiske i området. Staten har tidigare hävdat att sådant är upp till länsstyrelsen, men 2009 valde samebyn att stämma staten varpå man nu fick rätt. Detta genom urminneshävd, vilket är en juridisk rätt som beskriver rätten baserad på att samebyn under väldigt lång tid brukat marken även om staten är markägare.
Domen innebar seger för hela Sapmi, och fler samebyar har flaggat för möjligheten att gå till domstol om inte bättre rättigheter löses från politiskt håll. Men i den dagsaktuella frågan om vem som nu har rätt att jaga och fiska i området menar Matti Berg, som är ordförande i Girjas sameby, att de jakttillstånd och fiskekort som redan lösta ska få gälla. En schysst inställning får man väl ändå tycka.
Den hemska följd denna dom fått har varit en stor ökning av rasistiska uttalanden gentemot samer, framför allt över sociala medier så som Facebook, Twitter och Jodel (som är ett slags anonymt twitter med geografisk begränsning). Allt ifrån glåpord till uppmaningar att rakt av mörda samer har spridits och trots att man häpnar är det någonstans inte chockerande.
Rasismen mot samer har länge varit utbredd och fått vatten på kvarnen av svenska staten i över hundra år. Upprättelse för Sveriges smutsiga historia i hur man behandlat samer finns än idag inte att skymta. Istället för att ta tag i frågorna som rör exempelvis markrättigheter blundar staten och tillåter därmed den ännu cementerade rasismen att flöda.
I en ytterst välförfattad krönika i Dagens Nyheter beskriver Jonas Fröberg domen förra veckan som en hård passning till politikerna i riksdagen, då politikens beröringsskräck i frågan lett till att Girjas sameby nu hamnar i skottgluggen för alla möjliga hatord och rasistiska uttalanden.
I en demokrati ska de folkvalda politikerna klara av att hantera även svåra frågor. Beröringsskräcken bäddar för polarisering människor emellan, och även om domen gav Girjas rätt i fallet så hade orden antagligen inte varit lika hårda i sociala medier om staten från första början erkänt samebyns rättigheter.
På lokalt och personligt plan måste vi alla ta ansvar över den vardagsrasism som tillåts spridas i fikarummen på jobbet, hemma vid köksbordet, och i våra egna sociala kanaler. Rasism funkar, precis som sexism, homofobi och annat strukturellt hat, på så vis att även om du inte själv står för glåporden så har du ändå ett ansvar att säga emot.
En oemotsagd dumhet kan bli sanning i någon annans öra. Någon som inte är rädd för att bete sig illa, begå hatbrott, rentav ta en uppmaning att mörda på allvar. I grunden handlade frågan om jakt, fiske och mark. Men så fort domen kom, som gav samerna rätt, flödade hatet. Det beror inte bara på vem som får fiska vart, det beror på den förtryckande kultur vi haft sedan Sverige blev ett land. Svenska staten, och därmed våra politiker i riksdag och regering, är ytterst ansvariga för det.
Det domen å andra sidan också visar är att Sveriges rättsystem faktiskt fungerar ganska bra. Staten kan fällas, och den lilla samebyn kan få rätt. Det är trots allt något som vi alla, oavsett hur nära eller långt bort frågan ligger oss personligen, kan glädjas åt. Staten har helt enkelt inte rätt alla gånger.