I natt var det regnoväder i Stockholm. Det var en av toppnyheterna när morgonnyheterna rullade på tv häromdagen. Medias fokus har sakta flyttat sig bort från corona. Åtminstone riksmedias. Här i Norrbotten är den pandemi som präglat våren fortfarande lika aktuell.
Förra veckan låg stort fokus på Smurfit Kappa, och att fabriken av legala skäl måste genomföra sitt underhållsstopp i augusti då det planerade stoppet i våras sköts upp. Kopplingen till situationen i Gällivare gjordes av flertalet, även denna ledarsida, och oron för att Smurfit Kappas stopp ska innebära en ökad smittspridning i Piteå är stor.
Bakgrunden är att LKAB valde att genomföra sitt planerade stopp i Gällivare när Smurfit Kappa valde att skjuta på sitt. Regionens smittskyddsläkare Anders Nystedt pekade ut detta underhållsstopp som anledningen till att Gällivare senare drabbades enormt hårt av coronaviruset, då 800 externa entreprenörer släpptes in i gruvan.
Nu måste som sagt Smurfit Kappa genomföra sitt stopp. Alternativet är att helt stänga igen fabriken, vilket skulle vara förödande för både produktionen, ekonomin, och förstås arbetarna. Hela Piteå skulle påverkas om våra industrier fick stänga ner. Det finns inte en enda Piteåbo som inte har en vän eller familjemedlem som jobbar på Smurfit Kappa. Vilket förstås också är skälet till att smittorisken är stor om inte stoppet genomförs enligt alla smittskyddsrestriktioner.
Men frågan borde vara större, och inte röra enbart Piteå. Det finns många städer och samhällen runt om i Sverige som från start uppstått för att de var strategiska platser för industrier. Gruvsamhällena är ypperliga exempel på detta, som i Kiruna där staden rent av får maka på sig för gruvan eftersom gruvan är skälet till att staden ens finns.
Alla industrisamhällen runt om i landet har en sak gemensam och det är att de är arbetarstäder. Arbetarstäder som vuxit och blivit hem för många just för att där fanns jobb inom industrierna. Ska vi prata om klass i coronakrisen är dessa samhällen just nu de som borde vara i blickfånget.
För hur många arbetarstäder är i samma situation som Piteå just nu? Att industrierna skjutit på sina underhållsstopp, men nu måste genomföra dessa för att inte behöva klappa igen helt? Hela samhällen som står i valet mellan massarbetslöshet eller risk för ökad smitta? Tala om pest eller kolera.
Medan coronakrisen uppfattas som över (eller åtminstone mindre akut) i Stockholm är det här nästa steg i kedjan av smittans effekter. Och det pratas alldeles för lite om det. I Stockholm var det tydligt att arbetarklassen var de som drabbades hårdast när smittan kom, men i en så segregerad stad klarar sig massorna ändå bättre än vad de gör i en stad där största arbetsgivare är en och samma fabrik.
Det har sällan varit viktigare med facklig-politisk samverkan. Regeringen har redan genomfört bra åtgärder, som förstärkt a-kassa, men ingen väljer ju helst att vara arbetslös. Det krävs antingen ekonomiska resurser för att ersätta industrierna om de måste stänga igen, eller ännu mer resurser till kommunerna för att minska smittspridningen.
Utöver det måste vi alla, men särskilt media och de politiska röster som finns i Stockholm men agerar på riksplan, fortsätta påminna om att smittan inte är över. Vilket, ur ett stockholmsperspektiv, kanske är svårt att komma ihåg. Men det borde ligga även i huvudstadens invånares intresse att industrierna runt om i landet inte kollapsar, även om nederbörd förstås också kan vara intressant.