Trots växande klyftor mellan kustland och inland och stora problem för många av de mindre kommuner i norra Sverige bör vi känna hopp. Den demografiska utmaningen finns allt jämt, men nya trender hägrar. De norrländska kuststäderna växer, till viss del på bekostnad av inlandskommunerna, men inflyttning sker även från annat håll.
Med minskad befolkning blir det svårare att hitta personer som kan utföra de arbeten som behövs. Det blir svårare att finansiera välfärden, servicen blir sämre och det blir lite tystare och tråkigare. Vilhelmina, som minskade 1,9 procent år 2020 och som länge haft har en tydligt nedåtgående trend, kämpar samtidigt med gigantiska underskott. Kommunen behövde gå till banken förra året för att ha råd att betala ut löner. Det var före corona.
Att det går bra för kuststäderna kan därför kännas surt för vissa. Men det är viktigt att komma ihåg att många av dem som flyttat till Luleå, Piteå, Skellefteå eller Umeå sannolikt hade flyttat ändå, men då ännu längre bort. Samtidigt hörs irriterade röster från huvudstadsregionen. ”För tredje året i rad är det fler som flyttar ut än in till Stockholmsregionen” skriver oppositionsregionrådet Aida Hadzialic (S).
Stockholms län har ett negativt flyttnetto under 2020. Särskilt stark är trenden i åldersgruppen 20-24 år. Att folk flyttar är enkelt att förstå. Det har aldrig funnits en sämre tid att bo i Stockholm än år 2020. Utöver arbetsmarknaden finns det egentligen inga fördelar.
Att bo i Stockholm är dyrare, du bor på mindre yta, du får lägga mer tid på att pendla och du behöver trängas bland andra mer. Detta samtidigt som alla de fördelar som finns – med brett utbud av kultur, föreningar, restauranger osv – ligger nere på grund av pandemin. Hur kul är det då att sitta hemma i sin svindyra skolåda? Särskilt för dem som har möjlighet att arbeta hemifrån och kan få mycket mer livskvalitet för pengarna någon annanstans.
Region Stockholms konkurrens- och attraktionskraft är avgörande för hela landet, säger Aida Hadzialic (S) till DN. I viss mån är det så, samtidigt finns det många andra regioner runtom landet som nu kan del av all den allokering av resurser som tidigare skett till Stockholm. Att trenden vänts är människors reaktion på den centralisering pådriven av marknaden och politiken som tillslut gjort Stockholm obeboeligt.
Tidigare i veckan kom också nyheten om ny supermodern fossilfri ståltillverkning i Boden som kommer ge 1 500 arbeten (och tusentals fler jobb under uppbyggnaden). I slutet på förra året presenterade också LKAB den största industrisatsningen i Sverige någonsin: 400 miljarder till tillverkning av fossilfritt järn i Norrbotten. I Skellefteå har vi Northvolt, Europas största batterifabrik, som tuggar på. I Umeå har Volvo, SCA och Komatsu nyligen gjort miljardinvesteringar i sina fabriker.
Det går så bra för industrin i norra Sverige att det lett till en oro i söder. Vad händer när de inte längre går att räkna med billig el från vattenkraften i norr? Kanske är det dags att bygga vindkraft i Stockholms skärgård? Eller varför inte ett kärnkraftverk i Djursholm? De gigantiska gröna investeringarna ger ett stort hopp, både ur miljösynpunkt men förstås också ur ett demografiskt perspektiv. Stockholm får ursäkta, men framtiden finns i norr.