En bild som återupprepas vid den här tiden på året vid de flesta akutsjukhus. I söder såväl som i norr. Nu satsar många landsting med erbjudanden till personal som skjuter på semestrarna mot ett hyggligt lönetillägg, ofta dubbla löner, under sommarmånaderna, men det räcker ofta inte.
Problemet för sjukvården är att rekryteringsbehoven inte bara finns under sommaren, även om de accentueras under sommartid, utan är ett problem som bitit sig fast året runt.
Detta allt medan fortsatt alltför många unga utbildade sköterskor försvinner till jobb i Norge eller till privata vårdbolag som lockar med högre löner än landstingens. Ett förhållande som knappast förändras med kortsiktiga nödlösningar.
För att komma till rätta med problemen krävs mer personal med en lön som premierar det stora ansvaret. En bromskloss i systemet är dessutom att det finns för få utbildningsplatser. Framförallt inom sjuksköterskeutbildningen.
I dag sliter många hårt inom sjukvården. De anställda själva uppmärksammar ständigt ansvariga på det faktum att de inte räcker till för en väl fungerande sjukvård. Korridorer fylls med sängar när allt fler fasta sjukvårdsplatser genom åren blivit färre.
Sjuksköterskor och undersköterskor får springa benen av sig för att hinna med allt som måste göras och detta mot alldeles för låg lön.
Brist på förståelse och medkänsla från de ansvarigas sida spär på missnöjet både bland anställda och vårdtagare. Oron för att vården inte finns när jag bäst behöver den är allmänt utbredd.
Landstingen har i grunden bra läkare och en hängiven personal som ger järnet, men som motvalls ofta konfronteras med en sjukvårdsbyråkrati som tittar bort. De vill inte se problemen i sin besparingsiver.
Den detaljstyrning som i dag sker av ickeprofessionella tjänstemän, i stället för sjukvårdspersonal, är inte sällan långt ifrån den verklighet som de vårdanställda upplever.
Problemen i svensk sjukvård tydliggörs på ett radikalt sätt genom fortsatta köer, genom bristen på viktiga resurspersoner, och genom att allt flera landsting har svårt att få ekonomin att gå ihop trots ständigt pågående rationaliseringar och besparingar.
Vi måste självfallet ha en så effektiv sjukvård som möjligt, men ambitionen måste därutöver vara att ge alla i vårt samhälle en tillgänglig och god sjukvård. Både på vårdcentraler och på våra sjukhus. Vårdkedjan måste hållas ihop. Nu är bristerna allt synligare.
Över tid har det blivit allt svårare för sjukvården att att klara uppdraget och de nödvändiga prioriteringarna. Resurserna räcker helt enkelt inte till.