Jag, som varit med ett tag, minns hur det lät i mitten och slutet av 1980-talet. LO-basen Stig Malm var starkt kritisk mot dåvarande finansministern Kjell-Olof Feldt (S). Kvällstidningarna hade ständigt rubriker om ”Rosornas krig”.
Sedan dess har det runnit mycket vatten under broarna – och idag är relationerna mellan arbetarrörelsens fackliga och politiska grenar bättre än på mycket längre.
Det märks icke minst i de fackliga kommentarerna om den rödgröna statsbudgeten för 2018. Dagens LO-ordförande Karl-Petter Thorwaldsson gör tummen upp.
”Nu är det skördetid för vanligt folk”, konstaterar han.
Det finns fog för beskrivningen. Finansdepartement har räknat på förslagen och konstaterar att budgeten innebär ett lyft för vanliga löntagare och pensionärer.
Det betyder inte att allt som behöver göras är gjort. Till exempel finns allvarliga brister i sjukförsäkringen. Men den rödgröna regeringen visar att den har helt andra fördelningspolitiska ambitioner än både alliansen och SD. Det borde innebära att S och Stefan Löfven kan räkna med ordentlig uppbackning från den fackliga rörelsen under valkampen 2018.
Dessutom borde fackligt aktiva inte bara i LO-leden reagera mot de borgerliga alternativen. Nya alliansledaren Ulf Kristersson (M) hymlar inte med sina avsikter. Han bäddar för strid om både arbetsrätten och lönebildningen. Det borde leda till viss eftertanke även inom TCO och Saco. Många fackliga landvinningar riskerar att omintetgöras, om Kristersson & Co får råda.
Det kommer i så fall att påverka inte bara villkoren för industriarbetare och undersköterskor utan också tjänstemän och akademiker.