Du kan inte vara sjuk en hel dag innan telefonen ringer. Det är kort med folk, kan du hoppa in? Ungarna är sjuka. Igen. Men du hinner knappt anmäla vab förrän det ringer från jobbet. Det är kort med folk. Kan du hoppa in? Det är kort med folk, men just i dag är du är den som jobbar. Utan kollegor. Även fast ni inte får jobba själva.
När du inte kan hålla dig längre blir du avbytt en kort stund av personal på en annan avdelning för att hinna springa på toaletten. Med betoning på springa. För varje minut du är borta är det någon annan som tvingas jobba själv.
Det är verkligheten för en stor del av vårdpersonalen som Folkbladet träffat. Det är en oerhört allvarlig bild de delar med sig av. Marginalerna krymper, och personalen får ont i magen.
Rädslan att bli sjuk själv eller behöva ta hand om sjuka barn är ständigt närvarande. Den stressen är svår, för att inte säga omöjlig, att distansera sig från.
Malin Andersson, ordförande för Kommunals lokalavdelning i Skellefteå, säger till Folkbladet att det är krisläge. Själv blir hon kallad till möten var och varannan dag med arbetsgivaren för att försöka styra upp situationen. ”Att kalla det något annat än en kris är en lögn”, säger hon.
Situationen är så allvarlig att det inte ens funkar med vikarierna. Den ordinarie personalen har tvingats skicka hem en vikarie och uppmanat henne att blockera kommunens nummer. Allt på grund av allt för stor arbetsbelastning och minimalt med återhämtning.
”Hur ska vi vilja få dem att stanna kvar?” frågar en person Folkbladet pratat med.
Det är knäckfrågan många kommuner ska försöka hantera. Hur ska man egentligen kunna bemanna en organisation som knappt har ordinarie personal så det räcker?
Vem tar man in när det inte finns någon att ringa? Det snabba svaret har vi redan. Då ringer man till den som är sjuk, eller tar hand om sjuka barn.
Det långsiktiga svaret har vi också. Egentligen.
Det behövs fler i den ordinarie personalstyrkan för att skapa marginaler i det dagliga arbetet. Då kan man också utan problem täcka upp om någon tvingas hämta en febrig unge från förskolan. Det behövs vikarier, som får drägliga arbetsvillkor.
De kommande åren kommer Sverige behöva rekrytera drygt 200 000 personer till välfärdsyrkena.
Enligt en rapport som Sveriges kommuner och landsting gjorde i fjol slår de fast att om inte några förändringar görs sett till arbetssätt, tekniska lösningar och organisation kommer drygt hälften av den arbetsföra delen av befolkningen behövas inom välfärdsområdet.
I dag är det ”bara” en fjärdedel. Det innebär att den offentliga sektorn kommer behöva slåss med den privata om arbetskraften. Och som det är i dag är det i mångt och mycket den privata som går ut som vinnare. Färre vill jobba inom välfärdsyrkena. Lönerna är låga. Det är svårt att ”göra karriär”.
Jag tror inte politikerna inser allvaret med att sätta välfärdspersonalen i andra hand.
Det är också ofta som arbetsmiljön är tuff med hög arbetsbelastning. Se bara hur situationen ser ut i Skellefteå. Många känner nog igen sig i bilden som personalen Folkbladet träffar målar upp.
Förslaget från flera instanser, bland annat Arbetsförmedlingen, Konjunkturinstitutet och så SKL, att höja pensionsåldern för att klara av både framtidens pensioner och för att upprätthålla kvaliteten inom välfärden, är ironiskt nog svårast just för personalen inom välfärdsyrkena just på grund av arbetsvillkoren.
Jag tror inte politikerna inser allvaret med att sätta välfärdssektorns personal i andra hand.