Kvinnan menar att han ska ha börjat strypa henne utan att hon velat det, och att han fortsatt “sexakten” under tiden, något hon ska ha upptäkt när hon vaknade upp ur medvetslösheten. Han å andra sidan menar att hon bett honom strypa henne och att han försökte väcka henne när han märkte att hon var medvetslös.
Där står ord mot ord. Men i gårdagens Piteå-Tidningen kunde vi läsa att brottsmisstanken inledningsvis gällde våldtäkt men att åklagaren ansåg att bevisen för våldtäkt inte var nog och därmed gäller åtalet nu istället grov misshandel.
Förra året trädde samtyckeslagen i kraft. Den större skillnaden från tidigare lagstiftning gällande våldtäkt är att samtycke ska ges under hela akten, medan den gamla formuleringen löd att motstånd måste förekommit förutsatt att offret inte befunnit sig i en särskilt utsatt situation, exempelvis medvetslöshet. Är man medvetslös kan man som bekant inte göra motstånd.
Således är sex med någon som är medvetslös våldtäkt. Oavsett om det är den gamla eller den nya lagstiftningen man väljer att tolka. Så frågan är på vilket vis bevisföringen troligare kan leda till en dom för grov misshandel. För ord står som sagt mot ord, men har mannen i fråga gjort det kvinnan i fråga säger, då är det våldtäkt det handlar om oavsett.
Har å andra sidan det hela gått till på så vis som mannen beskriver, känns det inte enormt troligt att han fälls för grov misshandel heller, beroende på hur bevisningen ser ut. Det är inte säkert att det rör sig om varken misshandel eller våldtäkt, ifall hans historia stämmer. Men stämmer hennes historia, då är det våldtäkt.
Åklagarens beslut skickar därmed en väldigt märklig signal. Antingen tror inte åklagaren själv på målsägande, eller så är det faktiskt troligare att mannen döms om man åtalar honom för grov misshandel istället för våldtäkt, även om våldtäkt skett. Så ska inte rättsystemet fungera.
Det finns en enorm problematik i att 94 % av alla våldtäktsanmälningar inte ens leder till åtal. Det är ett underkännande av rättsystemet, oavsett hur många av dessa åtal som i slutändan hade kunnat lett till fällande domar. Man tror helt enkelt för sällan att våldtäkterna kommer att leda till fällande domar.
Det är också därför som den nya samtyckeslagstiftningen var så viktig att få igenom. För att offret själv inte ska känna skuld eller betvivla sin egen upplevelse, vilket förr var ännu mer vanligt än nu sedan samtyckeslagen trätt i kraft. Vad just denna specifika rättegång landar i vet vi ännu inte, men det är det som är ett problem i ett större perspektiv än just detta.
Det är en oerhörd påfrestning att för det första bli utsatt för våldtäkt eller någon form av ofrivillig akt i en nära relation, därtill är det enormt stressande att samhället och systemet konsekvent misskrediterar och misstror ens historia. Att få höra av åklagaren i sin egen rättegång, oavsett hur riktigt det än är juridiskt, att ens historia inte håller kan inte vara det roligaste.