På ett par månader har Moderaterna tappa nästan var tredje väljare. I alla fall om man ska tro vissa opinionsmätningar. I senaste Demoskop som presenterades förra veckan var partiet nere på 16,6 procent. Till och med förbisprungna av Sverigedemokraterna.
Socialdemokraterna har en mer stabil opinion med sina 27,5 procent, men det är långt under valresultatet från 2014. Nu är en S-offensiv att vänta med rivstart från partikongressen nu i mitten på april.
Finansminister Magdalena Andersson vill använda överskottet i statsfinanserna på omkring 40 miljarder kronor till undersköterskor, lärare och poliser. I så fall väl investerade pengar i välfärdssektorn och för jobben.
Vi vet att personal inom vård och omsorg känner sig allt mer pressade.
Sjukvårdspersonal uppmanas i dag att arbeta flera arbetspass och ibland dubbla arbetspass. Vanligt är även att lägga in extraskift på helger och nätter.
Från anställda inom vård och omsorg kommer ständiga larmrapporter om att de inte hinner med sina arbetsuppgifter, att de inte känner tillfredsställelse i jobbet, att maktlösheten känns som en allt tyngre börda.
Dessutom är medelåldern hos dem som arbetar inom vård- och omsorgsjobben relativt hög. Medelåldern bland de anställda inom flera av våra landsting ligger över 50 år. Med stigande ålder ökar också sjukfrånvaron.
Allt för många får aldrig göra klart vad som ska göras utan måste skynda vidare till nästa arbetsuppgift. De hinner inte göra ett arbete med tillräcklig kvalitet. Även om de vill. Samtidigt som antalet heltidsanställda minskat har andelen timvikarier och deltidsanställda ökat. Heltidsjobb måste gå före deltidsjobb.
Allt tyder på att åldersutvecklingen medför att det måste nyanställas flera 10 000-tals inom vård och omsorg under det närmaste decenniet.
Dels på grund av pensionsavgångar, dels beroende på att Sveriges befolkning ökar och att allt fler av oss blir allt äldre och därmed mer vårdkrävande.
Det går knappast att pressa personalen hårdare, ”att springa snabbare i korridorerna”, utan det måste dels satsas på utbildning och fler tjänster, dels på en bättre arbetsorganisation, och inte minst på en större delaktighet för att minska dagens höga personalomsättning.
Problemet är inte hur vi ska finansiera vår välfärdssektor. Problemet är snarare de populistiska politiker som påstår att endast skattesänkningar leder till ökat välstånd. Välfärdstjänster kommer inte att bli billigare för att de finansieras privat. Om nu någon skulle tro det.
Människor måste få tid till rekreation och vila, de måste kunna gå från jobbet med en känsla av att ha räckt till. Fler anställda och en fungerande arbetsmiljö och genomtänkta arbetsscheman är vad som krävs.
Det måste till nytänk, eller som någon formulerat:
”Tror de att man kan spara hur mycket som helst på vården av sjuka och äldre människor? Det får vara nog nu! Var finns den solidariska och humanitära politik, som värnar om människorna i första hand och beräknar de ekonomiska kalkylerna i andra hand? En politik som sätter människorna före nedskärningar?”.