Under helgens SSU-kongressande tänkte jag en hel del på det anrika verkstadsföretaget Bröderna Hammarstedts i Växjö.
En gång i tiden började både LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson och infrastrukturminister Tomas Eneroth sina yrkesliv hos just Bröderna Hammarstedt. Bägge engagerade sig fackligt i verkstadsklubben men var också politiskt aktiva i det socialdemokratiska ungdomsförbundet, SSU.
Det var ingen ovanlig väg till samhällsengagemang i början av 1980-talet. LO och SSU hade ett väl utvecklat samarbete kring den facklig-politiska ungdomsverksamheten.
Bara några år tidigare hade det dock sett annorlunda ut. På SSU-kongressen 1967 skällde dåvarande LO-ordförande Arne Geijer ut ungdomsförbundet. Geijer ansåg att SSU var på väg att tappa arbetarungdomarna och sin verklighetsförankring.
Geijers tal togs på allvar och blev startskottet för en storsatsning på den fackliga ungdomsverksamheten under 1970-talet. Dåtidens SSU:are fick lära sig förkortningar som AFFU, FUS och VFU – arbetsgruppen för facklig ungdom, facklig ungdomsskola och veckokurs för facklig ungdom.
Det bildades särskilda fackliga SSU-klubbar för ungdomar som var arbetande. Tusentals ungdomar gick VFU på SSU:s fina förbundsskola Bommersvik. Ännu fler fick möjlighet att uppleva en FUS på någon lokal kursgård runtom i landet.
Det blev inkörsporten till facket och politiken för Thorwaldsson och Eneroth – och de har gjort en fantastisk resa sedan dess. Två arbetargrabbar från Småland är nu två av arbetarrörelsens främsta företrädare.
Det säger något om värdet av facklig-politisk ungdomsverksamhet. Den vaskar fram nya begåvningar till uppdragen i facket men också för kommuner, regioner och riksdag.
Även dagens SSU försöker nå arbetarungdomarna. I samband med LO-kongressen sommaren 2016 hamnade jag på ett seminarium där SSU lät fackligt aktiva ungdomar komma till tals.
SSU:s förbundssekreterare Andrea Törnestam tryckte hårt på att SSU ska vara inte bara partiets utan också LO:s ungdomsförbund. Hon pekade bland annat på att SSU genomfört en organiserings- och värvningsturné bland yngre LO-medlemmar och på gymnasieskolans yrkesprogram.
Satsningarna är emellertid inte lika omfattande och breda som på 1970-talet, vilket syns i medlemskåren.
Dagens SSU domineras av högstadie- och gymnasieungdomar. De ska självklart ha sin plats i SSU. Men SSU blir fattigare om förbundet bara rymmer skolungdomar.
De politiska samtalen blir bättre och mer allsidiga om de rymmer även unga röster även från landets arbetsplatser.
Därför blev jag glad när jag såg LO:s och LO-förbundens present till 100-årsjubilerande SSU. LO-facken bildar en fond att utveckla den facklig-politiska ungdomsverksamheten.
”I dag har SSU 10 000 medlemmar. Tänk om vi under de kommande fem åren kan övertyga 10 000 arbetarungdomar att bli SSU-medlemmar. Då talar vi om en fördubbling av SSU:s medlemsantal. Det borde vara möjligt”, sa Karl-Petter Thorwaldsson i sitt tal till helgens SSU-kongress i Älvsjö.
Förhoppningsvis fungerar talet som tändvätska för ungdomsverksamheten på lokal och regional nivå. Det som var möjligt hos Bröderna Hammarstedts i Växjö på 1980-talet borde vara tänkbart även i dagens samhälle.
Enbart i Byggnads och Handels finns 75 000 medlemmar som är under 30 år.
Det vore bra för både svensk demokrati och arbetarrörelsen om fler av dem av engagerar sig även politiskt.