Allt talar för att antalet äldre i vårt land fortsätter öka och det snabbt. Samtidigt kommer antalet vårdkrävande äldre att växa. År 2030 förväntas var femte svensk vara ålderspensionär. Närmare
500 000 personer är i dag över 80 år. Samtidigt har vi under senaste åren sett en faktisk nedrustning av äldrevården.
Svensk äldrevård är inte i kris, men bristen på vårdplatser och utbildad personal blir allt vanligare. Det saknas dessutom inte sällan kunskaper om åldrandet och dess sjukdomar.Sjuksköterskor med geriatrik som specialitet har blivit en bristvara.
Medan kommuner runt om i landet drar ner på antalet platser i äldreomsorgen, med ständiga sparberting hängade över sig, finns ett uttalat behov av både nya vårdplatser och mer personal inom äldrevården.
Hittills har äldrevården klarats hyggligt. Men allt eftersom organisationer slimmats och allt färre får allt mer att göra sker tyvärr allt fler övergrepp mot äldres rättigheter. De vanligaste klagomålen från äldreboende är att vårdtagarna, eller som det numer heter brukarna, inte bemöts på ett värdigt sätt och att deras integritet och åsikter nonchaleras.
Medan antalet vårdbehövande äldre ökar har antalet utbildad personal minskat. Äldrevården har därmed blivit en krisbransch. Idag lider äldrevården dessutom av att allt för många av de anställda är deltidare och tillfälliga inhoppare.
Rekrytering och utbildning av personal borde prioriteras på ett helt annat sätt än idag. Liksom heltider. Personalbristen är fortsatt det allvarligaste problemet inom äldrevården. Alltför få händer har alldeles för mycket att göra. Ett förhållande som inte borde vara en nyhet för någon, men hur ofta upplever man inte hur ansvariga politiker överraskas när äldrevården kritiseras på grund av just detta.
Det krävs bra och välutbildad personal för att hålla god kvalitet i äldrevården, som i all annan vård. De som sköter våra gamla i dag gör ett bra jobb, men det krävs synbarligen ökande resurser.
Personaltätheten är otillräcklig, den mänskliga kontakten kommer på undantag i ett evigt springande för att klara akuta arbetsuppgifter.
Få tar i dag dessutom ett låglönejobb med få utvecklingsmöjligheter, där man dessutom riskerar att hamna i stress och utbrändhet. Något som är vanligt i den kvinnodominerade äldrevården.
Samarbetet mellan kommuner och landsting om äldrevården måste dessutom bli bättre. Det är olyckligt när det finns två huvudmän för samma grupp människor. När sjukvården gjort sitt akuta arbete krävs för många äldre ofta en lång period av rehabilitering och därmed en kvalitativt mycket bra hemtjänst. Det är kommunernas ansvar. Här brister det.
Åldringsboomen rikerar blir ohanterlig. Inte på grund av okunskap utan på senfärdighet.
Trots allt finns ljuspunkter. Mycket tack vare Lex Sarah. För att äldrevården ska fungera fullt ut krävs i första hand mer personal och utbildad sådan och en lön som premierar det stora ansvaret som krävs för att ta hand om gamla människor som behöver både stöd, vård och omtanke.
Det är utifrån detta perspektiv bra att det finns människor som ifrågasättaer och anmäler missförhållanden. Därför är Lex Sarah så bra.