Under måndagskvällen var det avgjort. Vår grannland i väst har en ny rödgrön majoritet och Norge får således ett maktskifte efter åtta år av högerstyre. Statsminister Erna Solberg, som är ledare för Høyre (norska motsvarigheten till Moderaterna), ringde Jonas Gahr Støre under kvällen och gratulerade honom till segern
Støre, som är ledare för Arbeiderpartiet (norska Socialdemokraterna), har haft medvind i valet. Ihop med Senterpartiet (norska Centerpartiet) och Sosialistisk Venstre (Vänspertpartiet i Norge) har Arbeiderpartiet majoritet och verkar inte behöva Miljæpartiet de grønne för att kunna bilda regering. Trots att klimatfrågan varit ett av valets stora frågor lyckades inte den norska motsvarigheten till svenska Miljöpartiet såväl som de kanske hade hoppats och riskerar i skrivande stund att inte nå upp till riksdagsspärren.
Även det norska kristdemokratiska partiet, Kristelig Folkeparti, och det norska liberala paritet (som förvirrande nog heter Venstre) verkar vara snuddande nära att falla ur riksdagen. Det är riktigt intressant. De små partierna hade inte stora framgångar i det här valet, och för just de små partierna kan bara en liten promille hit eller dit avgöra.
Detta val kan vara en väckarklocka för de små partierna i Sverige. Miljöpartiet har inte varit särskilt synliga det senaste året. Liberalerna har bara dalat och dalat i opinionen och politiken verkar förvirrad. Kristdemokraterna har en partiledare som just dömts för förtal och som istället för att pudla ber folk att swisha pengar till välgörande ändamål istället för att prata om det. De svenska småpartierna har det minst sagt svårt just nu.
Arbeiderpartiet har gått till val på sin slogan ”Nu är det vanligt folks tur”, och detta budskap verkar väljarna ha hållit med om. Det är långt ifrån invecklat och den politiska planen har utgått från att jämna ut klasskillnader och satsa på välfärden. Det är förstås också intressant att Senterpartiet är en naturlig samarbetspartner i detta. Kanske även vårt svenska Centerparti ska ta sig en funderare kring vilka gemensamma intressen man kan hitta i ett samarbete med S, istället för att bara ställa högerpolitiska krav som villkor för att passivt släppa förbi en S-ledd regering. Om Magdalena Andersson (S) väljs till ny partiordförande och statsminister i November borde ett möte med Annie Lööf (C) stå högst på hennes prioriteringslista.
Sedan har vi då Sverigedemokraterna. De som beskrivs som deras norska motsvarighet heter Fremskrittspartiet och detta parti satt med i Erna Solbergs regering inledningsvis. Men efter svårigheter att kompromissa valde de att lämna regeringen i början av 2020. Detta är det mest spännande av allt, nu när det bara är ett år kvar till det svenska riksdagsvalet och Moderaterna gjort tydligt att SD kommer att räknas med i deras block när de hoppas få majoritet. Hur länge håller en sådan allians när SD är närmast mer extrema i sina åsikter än vad Fremskrittspartiet är?
Vi kan inte rakt av ta det norska riksdagsvalets resultat och anta att detsamma kommer att ske i Sverige. Men inget annat lands politiska landskap är mer likt Sveriges, och således finns skäl för samtliga svenska riksdagspartier att åtminstone snegla mot Norge när de gör sig redo för att gå in i valrörelse här i Sverige.