Sedan decennier genomför Folk och Försvar en rikskonferens i Sälen. Något som utvecklats till att bli vårt viktigaste forum för debatt och samtal om säkerhetspolitik, försvar och krisberedskap.
Programmet är digert: Omkring 350 deltagare är anmälda och 50–60 talare kommer att höras under konferensens tre dagar.
På högfjällshotellet samlas alla av betydelse, från statsminister Stefan Löfven, som inledde konferensen, till utrikesminister Margot Wallström samt förstås försvarsminister Peter Hultqvist och ÖB Micael Bydén.
Gästtalare vid Folk och Försvars inledning på söndagen var Natos generalsekreterare förre norske statsministern (S) Jens Stoltenberg, som gärna ser Sverige som en av Natos framtida medlemsnationer.
Allt sker utifrån att den svenska alliansfriheten fortsatt är grundstenen för svensk säkerhetspolitik. En majoritet av svenska folket står bakom denna. Det visar en rad opinionsmätningar. Senast i DN/Ipsos mätning inför konferensen, där 44 procent tackade nej till Nato medan 31 procent var för ett medlemskap.
Samtidigt finns det ingen anledning att ifrågasätta att Nato förändrats sedan det kalla krigets dagar. Fokus för organisationens intresse har gått från Östeuropa och det kalla krigets verklighet till framförallt utvecklingen i Ryssland.
Antalet medlemsländer har dessutom ökar i och med järnridåns fall. De flesta av de forna öststatsänderna är i dag Nato-medlemmar. I kön för ett framtida medlemskap står även Ukraina och Georgien.
Medan Nato fortsätter att växa med nya länder förstärks även kraven på att Sverige ska söka medlemskap i försvarsorganisationen. Liberalerna har sedan länge drivit frågan. Nu är de uppbackade av moderater, kristdemokrater och något mer tveksamma centerpartister.
För Sverige är läget att vi deltar i Nato-samarbetet, men då utifrån vår alliansfrihet. Samma gäller för Finland. I dagsläget finns ingen anledning för Sverige att fördjupa sitt engagemang ytterligare. Även om borgerliga politiker och media anser att vi hycklar med vår alliansfrihet.
För att återgå till svensk alliansfrihet och neutralitet har den inte sin grund i det kalla kriget eller i de båda världskrigen under 1900- talet, som många tycks tro. Vi får gå tillbaka till 1800-talet för att hitta rötterna till denna genom otaliga decennier så framgångsrika svenska säkerhetsdoktrin.
Grundtanken bakom vår säkerhetspolitik formuleras sålunda: ”Sverige är militärt alliansfritt. Denna säkerhetspolitiska linje, med möjlighet till neutralitet vid konflikter i vårt närområde, har tjänat oss väl” med fortsättningen: ”Hot mot freden och vår säkerhet kan bäst avvärjas i gemenskap och samverkan med andra länder”.
En flexibel skrivning med anpassning till de utrikespolitiska konsekvenserna av vårt EU-medlemskap. Vid en eventuell konflikt i vårt närområde har Sverige rätt att vara icke krigförande, eller enligt FN- stadgan vara neutrala. Låt detta också gälla i framtiden.
Däremot måste vårt land ha ett modernt, högteknologiskt och därmed flexibelt försvar anpassat till det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde. Det bygger vi just i detta ögonblick.
Bild på Peter Hultqvist:
Bildtext: