För det sägs ju att det finns ett norrländskt lugn. Vi stressar inte upp oss över saker här uppe. Vi tar det piano. När någon säger åt oss något andas vi jakande in medan vi omsorgsfullt bakar en snus, oavsett vad det rör. Det är också vad Robert gör när chefen säger att Robert behövs i Lycksele över dan för jobb.
I tysthet rullar han från Piteå. Tyst in i Västerbotten. Tyst, både för att det inte är så mycket trafik inåt landet, men också för att bilen han kör går på el. Skatterna på drivmedel ökade så pass att Robert till slut skaffade sig ett fordon han inte gick back på att ha för att ta sig fram.
När det gäller jobbrelaterade resor får han såklart igen slantarna av sin arbetsgivare i slutet av månaden. Men utläggen har förstås även de blivit ganska dyra på det sistone, då Roberts täckningsområde är hela Norr- och Västerbotten. Det är ju skönt att kunna ta sig hem efter en dags arbete, och avstånden är ju vad de är.
Robert är en person som är medveten om att alla faktiskt inte har råd att köpa en elbil. Därför brukar han plocka upp liftare vid nedlagda mackar i inlandet, om någon behöver ta sig till doktorn eller åka några mil för att handla och dagens buss redan gått.
Vi kan kalla det norrländskt lugn, för vi tar det rätt lugnt. Vi är vana att lösa saker på egen hand. De som inte har råd med en egen Tesla ställer sig helt enkelt vid vägen och väntar på att en vänlig själ dyker upp i en.
Däremot är det lite tjorvigt det här med elen. Trots att länen Robert verkar i producerar el åt hela landet finns det få laddstolpar i de kommuner som brukar kallas “hela landet” när Stockholmare refererar till något annat än Stockholm. Men vi har i våra lugna sinnen löst även denna klurighet helt på egen hand.
Statens närvaro är svag. Men på de platser där statliga myndigheter eller kontor än så länge finns kvar hänger skarvdosor ut genom fönstren och vajar tyst i vinden. Det är en outtalad överenskommelse vi håller knäpptyst om häruppe. Här får vi återbäring för elen vi producerar, utan att staten vet om det. De skulle nog kalla det upprorsaktigt. Men de har inte sett uppror. Vi ser det som att vi tar det lugnt.
Så här och där svänger han av och stannar till. Strömmen från strömmarnas forsar forsar lugnt in i Roberts nya bil från skarvsladden Barbro på Arbetsförmedlingen i Norsjö hängt ut från sitt kontor och han tar sig hem till Piteå oskadd och miljövänlig. Han ger sig själv en klapp på axeln och lägger ur snusen på nattduksbordet innan han släcker lampan för att nanna.
De säger att det finns ett norrländskt lugn. Det gör det. Vi stressar inte upp oss över saker här uppe. De höjde skatterna för drivmedel från statligt håll och gav oss elbilspremier. Vi gav dem el från våra älvar - och återbäringen, den fixar vi själva. Vårt missnöje tar sig i uttryck i solidarisk tjuv-el, snarare än högljudda protester. Kalla det norrländskt lugn, vi tror inte staten velat se något annat.