Och deras bild är att väljarna allra helst ville diskutera migration, lag och ordning, vilket gjorde att pensioner, vård och omsorg och skolan hamnade för långt ner på den politiska prioriteringslistan.
När jag själv tänker tillbaka på 2018 handlade allt för mycket om att försöka förklara och försvara Socialdemokraternas politik, en politik som varken efterfrågades av väljarna eller av de egna partimedlemmarna. Vi pratar alltså kärnfrågor som bensin och flygskatt, en hård migrationslinje och inskränkningar i strejkrätten. Fokus hamnade på att försöka övertyga inbitna socialdemokraterna om att fortsätta rösta rött.
Jag vill sammanfatta analysens slutsatser i tre punkter.
Det första är att väljarstödet svikit bland LO-yrkena.
Det andra är att en stor del av tidigare S-väljare numer går till Sverigedemokraterna.
Det tredje är att Socialdemokraterna tappat väljare på landsbygden. Ingen av punkterna är egentligen några nyheter. Så vad beror det på?
Att väljare på landsbygden eller LO-arbetare väljer andra partier än Socialdemokraterna, har föga att göra med att Socialdemokraterna kände sig ”tvingade” att prata lag, ordning och migration i stället för välfärd och jämlikhet, vilket Socialdemokraternas egna analys pekar på.
De ringar själva in problemet, omedvetet, under avsnittet som handlar om analysen kring stad och landsbygd. Det görs med en mening: ”Det är inte bara brottslighet och invandring som ligger bakom negativa känslor kring samhällsutvecklingen, utan även ekonomiska realiteter för dem som inte gynnas, trots ökat nationellt välstånd”.
Kort sagt, arbetarklass och landsbygd har inte fått tagit del av Sveriges goda år.
Där någonstans tror jag att vi nått kärnan i problemet. Socialdemokraterna var inne och nosade på det i valrörelsen, men borde ha låtit frågan omfatta hela valstrategin; att våga prata klass och utjämningspolitik, inom alla områden.
Ekonomisk, social och geografisk sådan.
Valparollen, ”Den svenska modellen ska utvecklas, inte avvecklas” blev otydlig när ”den svenska modellen” helt plötsligt skulle handla om frågor som högern drivit.
Syftet med parollen var att kunna peka på de ideologiska skillnaderna mellan högern och vänstern, men varför anammade Socialdemokraterna i så fall högerns retorik och spetsfrågor?
Det går heller inte att i ena stunden hävda att man sätter arbetarklassens villkor i första rummet, för att i andra helt välja bort olika skattehöjningar för höginkomsttagare för att inte vilja stöta sig mot ”potentiella väljare”.
Socialdemokraterna svalde också högerns bete om att ”kämpa mot bidragsfusket” under den gångna mandatperioden, trots att det inte behövdes. Tvärtom var det ju Socialdemokraternas mer medmänskliga linje som möjliggjorde ett regeringsskifte 2014.
Genom att misstänkliggöra de som är berättigad bidrag och ersättningar köper man högerns retorik om att arbetarklassen är lat och oförmögen att ”göra rätt för sig”.
Socialdemokraternas hårdare riktlinjer gentemot Försäkringskassan är ett direkt slag mot arbetarklassen, och oförmågan att driva en aktiv politik för att komma runt hindren kring LSS:en vill jag hävda stod Socialdemokraterna dyrt.
Många frågor som är landsbygdens är också arbetarklassens, och vice versa. Det som analysen utelämnar är kopplingen mellan landsbygdspolitik och klassutjämnande politik. Socialdemokraterna satsade helhjärtat på landsbygdsfrågorna. Men man kan inte satsa på en front och försämra en annan.
De två hör samman.
Slutligen så får det politiska landskapet inte bli en marknad där utbudet (de politiska reformerna) ska styras av efterfrågan (vad opinionen säger sig vilja ha för stunden). En stor del av Socialdemokraternas egen valanalys handlar om att de misslyckats med den balansen. Jag menar att de är fel ute om de låter de premisserna styra.
Vill Socialdemokraterna fortsätta vara en folkrörelse måste de våga driva den politik som kommer underifrån. Med en folklig förankring kommer också väljarna.