Socialdemokratin i Norrbotten formar styrkorna inför valet 2018.
I länets största och näst största kommuner har S redan vaskat fram nya toppnamn.
Piteå var först ut, när partiet lanserade Helena Stenberg och Anders Lundkvist som ordförande respektive vice ordförande i kommunstyrelsen.
Under våren 2017 blev den nya ledarduon i Luleå klar, när S nominerade Niklas Nordström och Lenita Ericson till samma uppdrag i residensstaden.
I Norrbottens tredje och fjärde största kommuner är ledarskapsfrågorna dock i ett mer ovisst läge.
I Boden blir det fajt om topplatsen på den socialdemokratiska valsedeln. Sittande kommunalrådet Inge Andersson utmanas av Claes Nordmark, politiskt sakkunnig i näringsdepartementet.
I Kiruna väntar en spännande nomineringsprocess sedan Kristina Zakrisson (kryssdrottning både 2010 och 2014) meddelat att hon inte kandiderar 2018.
Någon given kronprins eller kronprinsessa finns inte. Men det finns många tänkbara tronpretendenter bland nuvarande S-ledamöter i kommunstyrelsen och de kommunala nämnderna.
Om den lokala socialdemokratin vill vara djärv kan den dessutom tänka utanför boxen och leta kommunalrådsämnen bland utflyttade kirunabor – ungefär som S i Luleå gjorde när partiet plockade hem Niklas Nordström.
En person som Roger Mörtvik, som har starka rötter i Kiruna, skulle till exempel kunna vitalisera och ge ny energi till lokalpolitiken.
Under åren som statssekreterare, statlig utredare och samhällspolitisk chef på TCO har han skaffat sig kunskaper, erfarenheter och kontaktytor som är guld värda för en kommun.
Viktigast för socialdemokratin är dock att de kommande månadernas nomineringsdiskussioner i Boden, Kiruna, Pajala, Älvsbyn och andra kommuner i länet sköts på ett schysst och värdigt sätt.
Den historiska lärdomen är glasklar: Socialdemokratin förlorar alltid på interna skyttegravskrig. Uppslitande personkonflikter är inget som lyfter partiet. Även till synes orubbliga S-styren kan gå förlorade.
Valet i Boden 2002 är ett tydligt exempel.
Boden hade vänt utvecklingen efter de tuffa åren på 1990-talet. Både arbetsmarknaden och ekonomin hade blivit starkare.
Men inför valet 2002 handlade inte tidningsrubrikerna om företagsetableringar och nydanande framtidsprojekt. Istället kretsade nyhetsförmedlingen kring bråken inom S.
Kommunalrådet, arbetarekommunens ordförande, nämndsordföranden och andra tunga socialdemokrater var i luven på varandra.
Till råga på allt bestämde sig kommundirektören Ulf Öhman för att lämna sin post. Han ansåg att de ständiga trätorna gjorde det omöjligt att jobba kvar.
Vad som var rätt och fel i denna soppa har jag ingen aning om. Men ett är säkert: Det socialdemokratiska partiet i Boden tappade förtroende. I kommunfullmäktigevalet 2002 minskade Socialdemokraterna med hela fem procentenheter.
För första gången på 67 år förlorade partiet makten i Boden. En brokig allians – ledd av Olle Lindström (M) och Bosse Strömbäck (V) – tog hand om rodret.
Det skulle dröja åtta långa år (plus massor av internt försonings- och förändringsarbete) innan S återfick styråran i kommunen.
Det borde föranleda viss eftertanke i de socialdemokratiska nomineringsprocesser som nu väntar inför valet 2018.
Olika kandidater ska så klart diskuteras och prövas i en demokratisk process. Men det är allvarligt om nomineringsdiskussionerna präglas av smutskastning och förvandlas till bittra personfejder.
Då förlorar S.