Eftersom jag är verksam i mediebranschen vet jag hur frestande det är att använda dramatiska rubrikord som röstkupp, vilket skedde i NSD, Kuriren och Piteå-Tidningen efter helgens socialdemokratiska valkonferens i Norrbotten. Men var det egentligen inte bara demokratin som hade sin gång?
På valkonferensen i Sunderby folkhögskola fanns 186 ombud som röstats fram av partimedlemmar i hela Norrbotten. De kom från Arvidsjaur, Älvsbyn, Jokkmokk, Kiruna, Haparanda, Pajala, Överkalix och alla andra delar av vårt vidsträckta län. Det var vanliga gräsrötter, det socialdemokratiska fotfolket. Dessa ombud har under lång tid haft möjligheter att fundera på valberedningens förslag och alla kandidaters lämplighet för uppdragen i riksdag och regionfullmäktige.
I de allra flesta fall gav de även grönt ljus till valberedningens förslag (som rymde mer än 90 namn totalt). Men på några punkter uttryckte majoriteten på valkonferensen en annan mening än valberedningen. Efter debatt och slutna omröstningar beslutade valkonferensen:
+ Att med röstsiffrorna 135-49 placera Emilia Töyrä, Kiruna, som fyra på S-riksdagslistan istället för Hannah Bergstedt, Piteå (som istället röstades fram som sexa på listan).
+ Att med röstsiffrorna 110-75 placera Linus Sköld, Älvsbyn, som femma på S-riksdagslistan istället för valberedningens förslag Leif Pettersson, Boden (som därefter valde att inte längre kandidera).
+ Att med röstsiffrorna 112-71 lansera Anders Öberg, Luleå, som ny etta på regionfullmäktigelistan istället för Maria Stenberg, Arjeplog (som sedan avstod fortsatt kandidatur).
Jag har ingen svårighet att förstå besvikelsen hos dem som inte blev valda och deras anhängare. Men jag skulle inte framställa det som en kupp att en kandidat får fler röster än en annan vid en demokratisk omröstning efter en nomineringsprocess som pågått i flera månader – i synnerhet inte när resultaten var så tydliga som de var. Bevisligen fanns ett tryck bland partimedlemmarna att förändra riksdagslistan och förnya ledarskapet i regionen. Fem myror är fler än fyra elefanter och 112 röster är fler än 71.
”Ty många äro kallade, men få utvalda”, lär oss sedan gammalt Matteus 22:14. Så funkar det även inom socialdemokratin. Om det finns fler kandidater än en till samma post så kan bara en av dem väljas. Det kan vara smärtsamt för den som inte blir vald, men jag har svårt att se hur det skulle kunna vara på ett annat sätt i ett demokratiskt parti.
”Votering är begärd och ska verkställas.” Göran Persson sa en gång i tiden att dessa ord var de vackraste i svenska språket. Persson kan måhända anklagas för retoriska överdrifter. Men orden symboliserar utan tvekan demokratins innebörd och väsen. Ofta går det att diskutera sig fram till konsensus och en gemensam politisk linje. Men ibland krävs en votering när två uppfattningar eller två kandidater står mot varandra.
Den som förlorar en sådan omröstning är inte heller körd för all framtid.
Maria Stenberg och Leif Pettersson är fortfarande två dugliga och erfarna socialdemokrater, även om de inte står på valsedeln i nästa års region- eller riksdagsval. De har alla förutsättningar att komma igen på andra positioner i partilivet eller samhällsarbetet. Det hoppas jag också att de gör. Socialdemokratin behöver alla sina goda krafter.