I dag måndag väljer Norge ett nytt storting. Höyres Erna Solberg hoppas på fortsatt förtroende för sin koalition, där bland annat främlingsfientliga Fremskrittspartiet ingår.
De senaste opinionsmätningarna visar både hit och dit. Därmed är det upplagt för en spännande upplösning.
Arbeiderpartiet, som tidigare i år framstått som näst intill oövervinnligt som största parti och därmed regeringsbildare, har i valspurten haft svårt att hävda sig. Partiet har tappat i opinionen, men de senaste opinionsmätningarna tycks luta mot ett jämt och ovisst val i Norge. Senare i ikväll får vi svaret.
Så till våra egna problem, som inte minst gäller rätten till en bostad.
Alla vill vi ha en bra bostad till en rimlig kostnad. De flesta av oss anser dessutom att detta är grundbulten för en rättvis bostadspolitik, men i dag är det marknadskrafterna som styr.
Därför måste krafttag till för att återupprätta en social bostadspolitik värd namnet. Men finns viljan?
Allt fler har hamnat i kläm när bostaden allt mer förvandlats till en marknad i stället för en rättighet för alla. De resurssvaga hushållen har små chanser att får sin röst hörd i 2017 års bostadspolitik.
Per år borde vi bygga minst cirka 70 000 bostäder för att få bukt med den akuta bostadsbristen. Dit är vi förhoppningsvis på väg. Inte minst för de ungdomar som söker sitt första boende. Till en rimlig kostnad.
Vägen dit är lång, och har varit så sedan länge. I våra storstadsområden är bostadsköerna stadigt växande. I ett hundratal av landets kommuner är det bostadsbrist.
Dessutom behövs fler bostäder för att få till ökad rörlighet på bostadsmarknaden. Osannolika minst 750 000 personer står i dag i bostadskö.
Dagens skatteregler missgynnar dessutom byggandet av hyresrätter. För att utjämna skillnaderna i upplåtelseformer måste ett riktat investeringsbidrag för byggandet av hyresbostäder vara en högprioriterad reform, men föga händer
Den förra alliansregeringens hade lindrigt sagt en förströdd bostadspolitik. Den var föga oroad för det minskade bostadsbyggandet.
En bra bostad till en rimlig kostnad är en viktig rättvisefråga. I dag byggs det enbart bostäder till människor som har råd att betala en hygglig slant för sitt boende. Därför ser vi dessutom en fördjupad bostadssegregation.
När marknaden ensam, eller så gott som ensam, får bestämma om våra bostäder får vi en utslagning av de resurssvaga hushållen. Något som framförallt sker i våra storstadsområden, men som i dag sprider sig över hela landet.
Fyra av tio unga vuxna i åldern mellan 20 och 27 år saknar i dag egen bostad. Lägg därtill att Sverige generellt har de högsta boendekostnaderna inom EU.
Hur vi bor, var vi bor och hur mycket det kostar att bo är viktigt.
Det kan inte vara rimligt att många låginkomsthushåll måste använda mer än hälften av sin inkomst till att betala för sitt boende medan högavlönade får allt bättre bostadsförhållanden.
Vi väljer själva vilken typ av samhälle vi vill ha. Då blir frågan ”Vem har rätt till bostad? ” Den rätten måste gälla oss alla.