Sveriges Ingenjörer är ett fackförbund och en intresseorganisation för högskoleutbildade ingenjörer inom Saco (Sveriges akademikers centralorganisation).
Förbundet har cirka 150 000 medlemmar och är Sacos enskilt största medlemsförbund.
Jag skulle inte beskriva Sveriges Ingenjörer som en särskilt stridbar facklig organisation, utan som en sansad, pragmatisk och väl fungerande part på svensk arbetsmarknad.
Förbundet driver sina krav och förhandlar med arbetsgivarna, men utan överord och övertoner.
I likhet med andra Saco- och TCO-förbund är även Sveriges Ingenjörer en partipolitiskt obunden organisation.
Denna organisation har emellertid retat upp Siri Steijer, ansvarig för arbetsmarknadsfrågor på den marknadsliberala tankesmedjan Timbro, så hon ser rött.
I ett inlägg i Aftonbladet (15/11) anklagar Steijer förbundets förhandlingschef, Camilla Frankelius, för att personligen ha ”förstört förhandlingarna mellan PTK och Svenskt Näringsliv om ett nytt omställningsavtal för 850 000 privatanställda tjänstemän”. Oj!
Vidare tycker Steijer att Sveriges Ingenjörer är ”bakåtsträvande” och att den borgerliga alliansen inte ska bry sig om ”dessa fackpampar”.
Skälet till det våldsamma utfallet är att Camilla Frankelius försvarat turordningsreglerna i LAS (lagen om anställningsskydd).
I ett inlägg i Aftonbladet (7/11) påpekar Frankelius stillsamt att den svenska lagstiftningen inte är exceptionell vid en internationell jämförelse.
”Sverige har ett svagare anställningsskydd vid arbetsbrist än de flesta länder i västvärlden – OECD rankade Sverige på plats 21 av 28”, konstaterar ingenjörernas förhandlingschef torrt och sakligt.
Vidare framhöll Frankelius att LAS inte hindrar arbetsgivarna från att säga upp personal.
”Sanningen är att arbetsgivaren i dag har en oinskränkt rätt att bestämma om det råder arbetsbrist – vilket i sig är grund för uppsägning. Och med dagens specialiserade roller innebär det allt oftare att uttalad arbetsbrist egentligen handlar om att flytta på eller få bort en specifik person. Sådan personlig arbetsbrist är särskilt vanlig bland akademiker och högre tjänstemän, något vi också sett på Sveriges Ingenjörer. Gränserna mellan uppsägningar på grund av arbetsbrist och personliga skäl suddas ut. Detta stavas godtycke och skyddet ligger i turordningsreglerna”, konstaterar hon.
Turordningsreglerna i LAS är helt enkelt det enda egentliga hindret mot godtyckliga uppsägningar.
Om dessa lagstadgade regler inte fanns så skulle facket inte längre ha något att förhandla om. Då blir vi alla (oavsett om vi är arbetare, tjänstemän eller akademiker) i praktiken provanställda på livstid. Då äventyras omställningsavtalen och andra fackliga landvinningar. Då talar vi om svensk arbetsmarknad som den såg ut före 1978.
Därför är det inte konstigt att Sveriges Ingenjörer – i likhet med andra fackliga organisationer – reagerar mot allianspartiernas och Svenskt Näringslivs förslag om att luckra upp LAS.
Underliga – och minst sagt anmärkningvärda – är dock de hårda personangreppen från Timbrohåll.
Frågan måste ställas. Vem är egentligen pampen i sammanhanget? En facklig förhandlare som representerar 150 000 medlemmar? Eller Timbros betalda debattör?