I höstas publicerade ledarsidan en text om politiska vildar, och nu är det dags ännu en gång. Bakgrunden till varför det finns något som heter politiska vildar är att vi i Sverige väljer personer till de olika politiska instanserna, om än vi röstar på partier och inte personer. Partiernas uppdrag inför valen är att ta fram listor på personer som ska representera partiet.
Utifrån procent partiet får i valet tar personerna plats i exempelvis kommunfullmäktige i turordning längs listan. Får alltså partiet, säg, 10 platser så är det de tio översta på listan som tar plats i fullmäktige. Undantaget är personkryss, om en person långt ner på listan fått så många kryss att hen tar sig högst upp på listan, men det är i just detta sammanhang inte relevant.
När dessa personer väl tagit plats i då exempelvis fullmäktige så är platsen de sitter på deras egen, inte partiets. Vilket innebär att om personen väljer att gå ur partiet kan hen ändå välja att sitta kvar som politisk vilde. Som politisk vilde behöver du inte längre följa “partilinjen” i en viss fråga, vilket gör att politiska vildar ibland kan ställa till det för olika majoritetskonstellationer.
Detta innebär ett ansvar på partierna. Att noggrant bakgrundskolla de personer som ställer upp på olika listor, se till att personen är utbildad i vad partiet står för, och att personen är införstådd med att hen förväntas följa partimötenas beslut i frågor, även om hen personligen röstat för en annan linje på mötet. De stora partierna har traditionellt varit bättre på detta “förarbete” inför fastställandet av listor, eftersom de helt enkelt har fler medlemmar att plocka av när listor ska sättas.
De små partierna, som exemplet Sverigedemokraterna, har ofta svårare att fylla listor. Åtminstone lokalt. SD är ett parti som ökat i populäritet men vars medlemsbas kanske inte alltid hängt med och då kan det bli att relativt nya medlemmar, som kanske inte är införstådda i vad ett politiskt uppdrag innebär, hamnar på listor. Detta har skett för många små partier, Miljöpartiet är ett exempel, där många politiska vildar kommit från.
Men på senare tid har vi sett allt fler politiska vildar även från det stora partiet Socialdemokraterna. I S fall handlar det kanske inte främst om att det är nya medlemmar som inte “förstått” uppdraget, utan snarare att det funnits osämja inom gruppen, vilket leder till att folk kliver av.
Senast var det i Överkalix som fullmäktigeledamoten Leif Johansson lämnade partiet i protest mot beslut om att införa avgifter för kommunens fritidsanläggningar. Johansson behåller platsen i fullmäktige som politisk vilde.
Innan jul meddelade även tidigare socialdemokratiska kommunalrådet Lotta Åman i Arvidsjaur att hon blir politisk vilde i kommunfullmäktige, efter att ha gått ur partiet lokalt och skrivit över sitt medlemsskap i S i Älvsbyn. I Åmans fall är det uppenbart att det inte handlar om att hon inte längre skulle vara socialdemokrat, utan att det internt varit meningsskiljaktigheter inom partiet i Arvidsjaur.
Oavsett varför personer väljer att bli politiska vildar är det ovärdigt ett stort och etablerat parti som Socialdemokraterna. Det är nästan ännu mer tragiskt när skälet är grupposämja än när skälen är politiska, för den interna demokratin och det öppna samtalet ska fungera i ett parti som S. Annars kommer nog få tyvärr vilja bli medlemmar, och än mindre ställa upp på listor, i framtiden.