Socialdemokraterna gjorde sitt värsta val någonsin. Det känns varken nytt eller särskilt chockerande, eftersom partiet envisas med att slå föregående bottenrekord varje gång det är val. Trots det är de nöjda – socialdemokratin har fortsatt fem ledamöter på plats i Europaparlamentet. ”För oss känns det väldigt bra, vi har gjort att väldigt bra val” sa toppkandidaten Heléne Fritzon till SVT.
Liberalerna ser i skrivande stund ut att klara sig med någon tiondels procentenhet från att åka ur parlamentet. Kristdemokraterna blev opinionsundersökningarna till trots inte större än Moderaterna. Sverigedemokraterna fick tre mandat, inte fyra. Alla borde ha anledning att deppa lite.
Men den maniska glädjen oavsett valresultat är lika utbredd inom högern. Liberalerna var de enda som inte tjöt av fröjd på valnatten. Sverigedemokraterna hurrade och Sara Skyttedal (KD) skulle fira med champagne. Moderaterna är närmast mästare i konsten fröjdefull förnekelse efter att partiledare Ulf Kristersson (M) i höstas ägnade flera månader av regeringsbildning åt att låtsas att han vunnit valet.
Vem som helst hade blivit ledsen av att förlora eller göra sitt sämsta val någonsin. Det samma gäller att inte nå de siffrorna opinionen lockat med i flera veckor eller förlora hälften av sina mandat. Så vad är problemet med att visa det?
En snäll tolkning är att politikerna förstås försöker glädjas åt det som gått bra. Partiets medlemmar har jobbat hårt i valrörelsen, och på valnatten vill man tacka för all hjälp. Det är svårt att hävda att man gjort en felfri valrörelse och samtidigt konstatera att den lett till en förlust.
Man vill se ut som ett parti som det går bra för. Ingen röstar på en deppig förlorare. Det var Ulf Kristerssons mantra i höstas. Det är vad socialdemokrater och miljöpartister intalar sig nu. Gladast vinner, eller hur?
Men att le oavsett valresultat bygger inget förtroende mellan väljare och företrädare. Ingen gillar teflonpolitiker. En teflonpolitiker är någon man kan slänga vad som helst på, utan att det fastnar – den här gången är det ett valresultat, nästa gång kan det vara skolans kris eller utförsäkrade medborgare. Att som företrädare för folket vara immun mot det som sker runt omkring en är inte en merit.
Politiker måste också få gråta i teve ibland. En ledsen politiker är inte bara en förlorare – hon är också närvarande, kontaktbar och mänsklig. Men med ledsamhet kommer ansvar – den som ska förklara för valvakan att medlemmarna inte gjort något fel, men att resultatet blev dåligt, måste sätta fingret på vad partiledningen misslyckades med.
Där har vi kruxet. En politiker som gråter måste förklara varför. Hon måste förstå och erkänna vad som gick fel och ta tag i partiets problem. Då är det plötsligt mer praktiskt att ge ifrån sig ett glädjevrål.