Turer kring vem som sa och gjorde vad med vem anses räcka gott och väl som handling i såväl böcker som filmer. Det är smaskigt, det är lite skamfyllt och det väcker reaktioner. Trots det är inte särskilt högt ansett att titta på varken reality-tv eller såpoperor. Det som många finner underhållande avfärdas av många som skäpkultur.
En del försöker hitta en het vinkel på varför man inte bör titta på denna typ av underhållning. Men faktum kvarstår; avståndet mellan dessa kultursnobbar och gemene person är milslångt. Och det är ju ingen statshemlighet att många både verkar titta på och uppskatta konstens behållning.
De vanligast förekommande konflikterna i dokusåpornas värld grundar sig i otrohet eller dubbelspel. Och det skapar intriger svåra att värja sig från. Inte för att det är särskilt sympatiskt, snällt eller varmt utan av den simpla anledningen att det väcker starka känslor. Falskhet är aldrig roligt. Eller lätt heller, för den delen. Efterspelet har inte sällan ett högt tonläge och försvårar alla typer av kontakter och samarbeten.
Är man inte en inbiten nörd så kan det, med tanke på senaste årets vändor, vara ganska svårt att finna tid, ork och möjlighet att hänga med i politiken. Efter år av konflikt mellan ett höger- och ett vänsterblock började man prata om brunhöger, extrempartier och en politisk mitt. Och alla partier, oavsett färg eller epitet, säger sig vara de vuxna i rummet som tar ansvar. Alla tycker lika men tar avstånd från “de andra” och ska visa handlingskraft.
Svårigheten att hålla sig till en och att förstå vem som är ond och vem som är god är återkommande även inom politiken där en och annan ohelig allians formats på sistone. Och det mesta låter bra när den som talar får stå oemotsagd. Det låter vettigt när en dokusåpadeltagare förklarar sig för kamerateamet och det låter vettigt när en politiker håller presskonferenser och kommunicerar i egna kanaler. Det knepiga är när de kritiska frågorna dyker upp. Finns det verkligen en logisk, röd tråd som följer? Stämmer det du säger? Och höll du fast vid ditt ord?
Det är med stor sorg som jag kungör en av mitt livs största besvikelser; de som gillar reality och “fulkultur” roas inte av dramatik inom den politiska sfären och vice versa. Vi som både gillar reality och politik lever i en kul tid. Borde inte fler tycka det?
Kanske kan det finnas en poäng med att piska upp tonläget lite och göra det tydligare vem man kan tänkas bygga relationer med. Vilka som vilkas trygga punkter och vem som flörtar med vem. Kanske kan den politiska retoriken låna in lite uttryck från realityvärlden och på så vis nå fler?
Just nu finns två pakter: S som i minoritetsregering kommer att behöva söka allianser både höger- och vänsterut, samt M som vill regera med aktivt stöd av Sverigedemokraterna. Alla partier har valt sida. Utom Centerpartiet. I en utslagningsceremoni hade de flugit ut med huvudet före. Relationer är viktiga i både reality-tv och politik. Spelet likaså. Den som inte spelar med öppna kort, lovat mycket men inte kunnat leverera alls blir kvar ensam.
Den riktiga sorgen är så klart om fler inte tycker det är kul eller känner att de inte kan följa det politiska samtalet i Sverige. Då kommer det fortsatt bli pajkastning om sandlådenivå och tramsunderhållning. Vi har ännu en klyfta att motverka.