Mina föräldrar möttes när de båda jobbade åt Unga Örnar, som är arbetarrörelsens barn- och ungdomsverksamhet och det finns en sång som de brukar sjunga. Min mamma sjöng den alltid för mig och den går såhär: Vi sträcker ut en vänskapshand till alla folk i varje land. Runt jorden, ja så långt det går, ett bud om fred och frihet når.
Den sången känns särskilt relevant på julen. Det är ju den tid per år vi både påminns om att ta hand om våra nära och kära, gärna skänka en peng till någon välgörande organisation, och samtidigt förväntas fira födelsen av en person som en bok jag inte läst säger ska ha varit guds son och mänsklighetens frälsare.
Jag har som sagt många jag älskar och älskade. Men mitt hjärta har plats för mer, det har plats för platsen jag bor på, för planeten som ju är platsen vi alla bor på, för folk som tvingas fly från sina hemländer på grund av omständigheter.
Min ångest över sorgen jag känner och känt över allt som hänt eskalerade vid riksdagens budgetomröstning förra veckan där de konservativa och rasisterna gjorde gemensam sak i att minska på allt som är bra för såväl planeten som vanligt folk, för att istället sänka skatterna för företagen och de som tjänar mest.
Och hur man kan prioritera skattesänkningar för de som redan lever i lyx och tjänar rikligt när jorden brinner och folk på flykt guppar i gummibåtar på sin väg hit det är och kommer alltid för mig vara obegripligt. Och jag tänker på när jag var yngre och skrev en text om tjej som blev en vän som jag aldrig såg igen.
När hon ringde sa hon: “Jag tog mig till Sverige med min mamma, Migrationsverket sa att här får ni inte stanna. Vi förväntades dra, men det finns ju ingen plats kvar för oss. Vårt hemland är en krater efter bombningar och hatet som verkar ta över hela vår planet. Vi trodde vi var säkra men får inte stanna här”
Jag svarade att “Självklart finns det plats!” men samtidigt som vi vet om att vår energiförbrukning nått max, så lägger vi i Sverige så mycket energi på att tala illa om de med annan hudton eller religion samtidigt som vi vet att planeten är en och vi att vi alla bor på den.
Min pappa var internationalist. En av de viktigaste skrivelserna i det socialdemokratiska partiprogrammet var för honom att “en gränslös värld är möjlig”. Det är en viktig och vacker vision som extremisterna spottar åt och kallar löjlig.
Om vi nu ska klimatsabotera hela planeten, kanske vi skulle kunna få hjälp av han, profeten? Guds son, frälsaren? Vet du nordpolen, herre, om vi smälter den, lär du då oss att gå på vatten? När jag var liten sjöng ju min mamma för mig på natten att om idén om att sträcka ut en vänskapshand, till varje människa i varje land. Och det är min tro. Min religion.
Men några veckor senare blev min vän och hennes mamma hämtade, kratern väntade, och med det var de på väg tillbaka dit. Då fick de resa med flygplan, ett bekvämare sätt att färdas, än sättet som de tog sig hit.
Ändå grät min vän ingenting då, när hon lämnade marken hon föddes på. Men när hon skulle tillbaka dit var det tjut och gråt och full panik. Men till de som fattar besluten når inte tjuten av ångest. Rasisterna skulle behöva vakna och förstå att det är inte det är specifikt det här iskalla, halvårsmörka, glesbefolkade landet som de utvisade kommer att sakna.
Det som de kommer sakna är en trygg plats. Och jag vill påstå att här finns det gott om plats. För de som genomlever det allra värsta, som förlust av älskade, bombade hem, egentligen all form av smärta, finns alltid plats i både Sverige och i mitt hjärta.