I dag öppnas friidrotts-VM i London. Tävlingarna pågår till den 13 augusti. Det är lätt att känna kluvenhet inför mästerskapet.
Dels ska det bli enormt roligt att se Usain Bolt som nu gör sitt sista stora mästerskap. Och hur ska den svenska stavhopparen Armand Duplantis lyckas och hur långt kastar Daniel Ståhl iväg diskusen? Kan vi hoppas på Meraf Bahta?
Dels detta elände med dopning. Fuskarna söker nya vägar och frågan är om antidopningsbyrån Wada ska lyckas avslöja fifflarna. Varje extraordinär prestation möts med betydande skepsis. Kan det verkligen ha gått rätt till? På det sättet blir helt rena idrottsutövare misstänkliggjorda.
Och så är det detta med pengar. Friidrottscirkusen har blivit big business. Enorma belopp betalas ut för att få rättigheterna till tv-sändningarna. Delegater som är beredda att rösta för att en viss stad ska få värdskapet kan få ett välvilligt bemötande, som det heter.
Senast var det en förre sprintstjärnan Frankie Fredericks som hamnade i strålkastarljuset.
Den franska tidningen Le Monde skriver att Fredericks kan ha tagit emot mutor på cirka 2,5 miljoner kronor i samband med att Rio tilldelades sommar-OS 2016.
Fredericks ledde arbetet med att utreda dopning inom rysk friidrott, ett uppdrag han omgående lämnar.
Internationella förbundet IAAF leddes i sexton år av senegalesen Lamine Diacks. Under hans tid förekom många märkliga transaktioner i samband med att värdorter skulle utses. Qatar uppges i sista stund ha satsat 294 miljoner kronor för att Doha skulle bli arrangör 2019. Ordföranden i Kenyas förbund ska ha tagit emot två större bilar för att rösta på Doha. Och så vidare. Nu har Diacks avgått och det pågår utredningar om vad som skedde under hans tid som president. Men en djup skugga vilar över hedersläktaren, där de influgna ledarna följer spelen.
Jodå, jag kommer att se en del från London. Men det finns ett stråk av misstro, efter fusket i själva tävlingarna och efter höjdarnas trixande med pengar.
I veckan kom också uppgifter om att den brasilianske fotbollsspelaren Neymar ska gå till Paris SG, Zlatans tidigare klubb. Prislappen: 2,2 miljarder kronor. Som jämförelse kan nämnas att nettoinvesteringarna i Piteå kommun år 2014 var 310 miljoner.
För den enskilda spelaren är det givetvis mums att få guldkantade kontrakt. Men kan vi få en fotbollsbubbla, den dag investerare inte längre har råd att satsa? Paris SG ägs av oljemiljardärer i Qatar och man kan undra vad som händer när elbilen slår igenom?
Jag beundrar Neymar. Han är nästan lika bra som en gång Johan Cruyff. Men 2,2 miljarder?
Fotboll är framför allt en grön oas, kritad av en vaktmästare i keps, befolkad av staketproffs som ser varje offside innan den inträffat och där man säljer varmkorv i pausen.