Socialdemokraternas partisekreterare Lena Rådström Baastad skrev förra veckan en debattartikel ihop med Annelie Karlsson (S-gruppledare i riksdagen). Debattartikeln publicerades i Aftonbladet och hade rubriken ”Äntligen kan Sverige få en stram migrationslag”.
I debattartikeln beskrivs den M-ledda regeringens migrationspolitik mellan 2006 och 2014 som mycket generös, och att det därför i förlängningen gjorde Sverige ”helt skyddslöst” när flyktingkrisen 2015 kom. Texten handlar vidare om hur Moderaterna nu valt att dra sig ur uppgörelser i migrationspolitiken och att S är partiet som faktiskt tar ansvar.
Det senare är sant. Det är fånigt av M att hävda att man vill ha en uppgörelse som innebär stramare migrationspolitik, sedan dra sig ur en sådan, för att senare hävda att S gör upp med Miljöpartiet istället för med M.
Men ska man bryta ner denna retorik och några av dessa ordval blir budskapet tydligt. Stram migrationspolitik är bra. Moderaterna var för snälla när de satt i regering. Flyktingar är något som vårt land måste skyddas från.
Det här är bara en text i raden av uttalanden som får Socialdemokraterna att verka vara ute efter att bli det nya invandringskritiska partiet. Som om riksdagen behövde fler.
För tio år sedan, när Sverigedemokraterna kom in i riksdagen, svor samtliga partier att inte låta SD få inflytande. Men opinionen har svängt sedan dess. SD har ökat, och även de partier som fortfarande säger att de aldrig skulle vilja ha med SD i en regering skakar av oro över vart deras egna väljare ska vandra.
Därför har det nu blivit något av en retorisk kapprustning bland de större partierna i riksdagen. Idén verkar vara att man ska plocka tillbaka väljare från SD genom att följa dem. Saken är den att det inte funkar. Folk väljer alltid hellre originalet före kopian.
Det sådan här retorik gör är istället att ge luft åt rasister som menar att tack vare SD börjar även resten av Sveriges politiska partier vakna. Som att det vore sanning att flyktingar är ett hot, och som om alla partier skulle ha blundat för denna sanning fram tills nu.
Så är det inte, och det tycker nog varken sossar eller moderater. Det som skett är en retorisk skiftning, och detta av rädsla för att förlora väljare till SD. Det är sanningen, hur tragisk den än må vara.
Något som var intressant under partiledardebatten i söndags var duellen mellan Per Bolund (MP) och Jimmie Åkesson (SD). Duellen rörde klimatfrågan, där Åkesson gång på gång tryckte ner Miljöpartiets segrar på det miljöpolitiska området. Han sa aldrig att frågan inte är viktig, bara att Miljöpartiet gör felprioriteringar och misslyckas.
På det viset lyckas Åkesson undvika att förminska frågan i ögonen på de som faktiskt bryr sig om den, samtidigt som han bekräftar alla de väljare som faktiskt skiter i klimathotet och tycker att Miljöpartiet är fåniga miljömuppar. Det är smart agerande av Åkesson.
På det sättet skulle S med glädje kunna göra som Jimmie. Alltså: visa på att Åkessons lösningar inte fungerar, utan att rädas att prata om frågan som SD just nu äger, nämligen migration. För att välja att bara efterapa som retoriskt knep kommer aldrig fungera. Risken är större att Socialdemokraterna repeterar lögnen så pass många gånger att de själva börjar tro på den.
Allra mest önskvärt vore förstås om samtliga partier kunde sluta leka "Följa Jimmie". Sluta bekräfta Sverigedemokraternas världsbild, sluta tala om flyktingar som ett hot, och återigen börja prata om asylrätt och människovärde. Men det verkar trist nog inte vara vägen S väljer att gå.