På svensk arbetsmarknad är inte alla lika värda

Misstänkliggörande och övervakning är vad "frihet under ansvar" innebär för arbetarklassen, skriver Karina Cubilla.

I våras kunde vi läsa om kökspersonal som blev avstängda efter att ha tagit med mat hem som annars skulle ha kastats. Ännu ett exempel på hur arbetarklassen ska finna sig i misstänkliggörande och övervakning på jobbet.

I våras kunde vi läsa om kökspersonal som blev avstängda efter att ha tagit med mat hem som annars skulle ha kastats. Ännu ett exempel på hur arbetarklassen ska finna sig i misstänkliggörande och övervakning på jobbet.

Foto: Janerik Henriksson/TT

Ledare2021-07-12 05:00
Detta är en ledarkrönika. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Arbetslivet är, enligt de som alltjämt syns och hörs, kantat av medbestämmande och flexibilitet. Ändlösa reportage om den smidiga vardagen då du enkelt kan tvätta en maskin på lunchen och om arbetsgivare som budar hem skrivbord i hopp om att slippa onda ryggar. Karriärer där människors framgång och utveckling hyllas och porträtteras flitigt. De livsöden som syns och diskuteras desto mindre är de som jobbar på arbetsplatser som kräver fysisk närvaro. Effekterna blir stora skillnader i hur människor behandlas.

För arbetarklassen, de som behöver stämpla in och ut och tidsredovisa, vankas det mer kontroll, misstro och övervakning. På Max hamburgerrestauranger vill man nu kunna alkohol- och drogtesta sin personal efter eget behag och trots att hård kritik riktats mot förslaget av Hotell- och Restaurangfacket, HRF, går den svenska hamburgerkedjan fortsatt fram med förhandlingar.

Sedan tidigare finns en överenskommelse mellan HRF och arbetsgivarorganisationen Visita med fokus på säkerheten, både för arbetstagaren själv och för kollegor. Vidare säger lagen att för att en arbetsgivare ska kunna säga upp en arbetstagare av personliga skäl krävs att det är klarlagt att arbetstagaren inte kan utföra något arbete av betydelse, att arbetsgivaren har fullgjort sitt arbetsmiljö- och rehabiliteringsansvar samt att det inte går att omplacera till annat arbete. När man har ett missbruk säger lagen nämligen att man är sjuk.

Och visst kan det kännas omständligt och dyrt att behöva arbeta med rehabilitering och anpassning men i ett samhälle där vi alla har ett ansvar att arbeta behöver också arbetsgivare ha ett ansvar att vi som människor fungerar. Detta ansvar återfinns i lagen och är ett skydd mot den enskilde arbetstagaren. Nu återstår att se om HRF orkar mota Olle i grind och få till en överenskommelse som skyddar arbetstagarna inom snabbmatsbranschens integritet. Det motsatta kan få digra konsekvenser för fler yrkesgrupper.

Misstron och misstänkliggörandet mot människor i lågstatusyrken är dessvärre är inget nytt. I februari blev köksbiträden i ett skolkök filmade och avstängda från sitt jobb då de tagit med mat hem som annars var tänkt att kastas. När vaccin började rullas ut i landets regioner uppdagades det på flera håll i landet att personer i maktposition hade tillhandahållit vaccin till nära och kära vilket snarare beskrivs som "olyckligt". Dessa klarade sig emellertid undan med en varning trots högt uppsatta positioner, större ansvar och troligtvis betydligt högre lön.

Nu är det alltså inte bara lönerna, arbetsmiljön och anställningstryggheten som skiljer kontorsjobben från de klassiska arbetaryrkena. Frihet under eget ansvar sägs råda men för en grupp innebär det övervakning och tuffa straff och för de andra smidighet och förståelse. Och kanske har vi nu en ny klassmarkör. En där du slipper ta smällen för dina misstag och där din arbetsplats är dig lojal istället för att kräva det av dig. Vissa är utbytbara och andra behandlas som om de vore oumbärliga. Signalen är i alla fall tydlig: vi är inte alla lika mycket värda.