Svenska Akademien har Snille och smak som valspråk. De senaste dagarnas öppna konflikt visar att de Aderton inte lever upp till valspråket. En viktig kulturinstitution håller på att rämna, men vi ska nog överleva det också.
Svenska Akademien grundades av Gustaf III 1786 med syftet att ”arbeta uppå Svenska språkets renhet, styrka och höghet”. Den stora strid som nu utspelar sig handlar om helt andra saker. Det är smutsigt, ynkligt och lågt.
Det som fått locket att flyga av är anklagelserna mot den så kallade Kulturprofilen, gift med akademiledamoten och poeten Katarina Frostensson. Kulturprofilen misstänks för sexövergrepp och för ekonomisk brottslighet i den klubb han fått pengar från akademin för att driva.
Akademien har valt att inte polisanmäla de svarta lönerna och skattefusket, trots att en advokatbyrå rått den att göra det. I stället har en majoritet av ledamöterna i en hemlig omröstning uttalat sitt stöd för Katarina Frostensson, vilket fick tre ledamöter att lämna sina stolar.
Klas Östergren anklagade Akademien för att ”sätta obskyra hänsyn före dess egna stadgar”. Kjell Espmark, ledamot sedan 1981, klev av för att ledamöter ”sätter vänskap före integritet”. Peter Englund lämnar för att den ständige sekreteraren Sara Danius utsatts för ”oberättigad och orättfärdig” kritik.
För att vara en institution med stark tystnadsplikt är det ovanliga frispråkiga ledamöter som uttalar sig. För varje dag som går trappas kriget upp.
Tidigare ständige sekreteraren Horace Engdahl sänkte på tisdagsmorgonen debatten till en ny bottennivå. I en artikel i Expressen utser han Sara Danius till den sämste ständige sekreteraren sedan 1786. Engdahl kallar dem som lämnat för ”en klick dåliga förlorare”.
Kjell Espmark kontrar med att anklaga Engdahl för att inte ha någon heder kvar i kroppen och kallar debattinlägget det falskaste och skändligaste han läst i hela sitt liv. Men tanke på att Espmark är 88 år och mycket beläst är det ett hårt, men rättvist betyg.
Engdahls indirekta attack mot Kerstin Ekman, som hoppade av 1989 när Akademien vägrade försvara författaren Salman Rushdie som hotades av en fatwa, är osmakligt. Angreppet på Sara Danius luktar manschauvinism och ett desperat försök att hålla ihop ett krympande sällskap för inbördes beundran.
Sprickan är total och man kan undra hur stämningen blir på torsdagssammanträdet och den efterföljande middagen på Akademiens egen restaurang Den Gyldene Freden. Och hur många blir de i fortsättningen? Kanske inte ens tillräckligt många för att utse nya ledamöter?
Akademien är en otidsenlig rest från en svunnen tid. Dess regler bäddar för vänskapskorruption och mygel. Den belönar sig själv och sina vänner med förmåner och bidrag. Den köper lojalitet och inbjuder som andra frälsen till svassande och fjäsk.
Det blir därför tragikomiskt att kung Carl XVI Gustaf ska försöka bidra till att lösa krisen. Det lika otidsenliga kungahuset lider av samma inställsamma fjäsk och brist på öppenhet. Kungens krishantering brukar bestå i att vända blad och den möjligheten har inte Svenska Akademien den här gången.