Kvinnor har lägre löner än män. Givetvis tjänar en kvinnlig VD mer än en manlig undersköterska, men jämför man män och kvinnor som ingår i samma yrkeskategori är den generella strukturen att kvinnor tjänar mindre än sina manliga motsvarigheter som sitter på samma typ av tjänst.
Detta är fakta. Och det är orättvist. Och löner är bara ett exempel. Det finns otaliga fler om vi tittar på hälsa, makt, tillgång till både kulturellt och ekonomiskt kapital, och så vidare. Siffror. Statistik. Det är hårda fakta. Men jämställdhetsdebatten har allt mer också börjat handla om de mjuka ämnena. De som är svårare att ta på. Kultur och identitet.
Som att de könsnormer vi har i samhället inte bara förtrycker kvinnor, i form av skeva kroppsideal och sexism, utan även männen. Män är också utsatta för skeva kroppsideal. De är offer för machokultur, som förutsätter att män inte ska gråta, inte prata känslor, inte ha “kvinnliga intressen” och så vidare.
Det är en nyttig utveckling av jämställdhetsdebatten. Delvis är det bra för att det alldeles för länge rått tystnad kring de här ämnena och det är dags för en förändring av mansrollen. Men det är också bra att män förstår att alla tjänar på jämlikhet mellan könen. För om alla, både män och kvinnor, är med på tåget är det också troligare att vi uppnår förändring på de andra, “hårdare” faktapunkterna där ojämställdhet råder.
Detsamma gäller faktiskt också klassamhället. De enorma skillnaderna i inkomst mellan de som tjänar allra mest och de som tjänar minst i Sverige ger effekter på mer än bara storlek på plånbok och möjlighet att köpa saker.
Det ger effekter på förutsättningar i karriär, det ger effekter på hälsa, och det ger exempelvis den krassa skillnaden i medellivslängd på 18 år mellan de som är födda i Danderyd mot de som är födda i Vårby gård (båda förorter i Stockholm).
På Aftonbladets ledarsida skrev igår Jonna Sima om den nya Netflix-serien “Störst av allt” som handlar om en skolskjutning i Djursholm, Danderyd. Förutom att vara en beskrivning av en blodig massaker är historien en tydlig skildring av det svenska klassamhället, menar Sima.
Barnen i serien går runt med märkeskläder, kör till skolan i sportbilar, och åker runt i lyxbåtar med tjänstefolk som serverar dem drinkar. Men de här barnen har också prestationskrav och förväntningar på sig att studera på universitet i USA, utbilda sig till läkare och advokater, och bli lika “framgångsrika” som sina kalla, kärleksfattiga föräldrar.
Självklart finns det rika ungar som kommer från kärleksfulla hem, och självklart är det lättare att ge sitt barn allt hen behöver om man har det gott ställt. Men törs man tänka sig ett barn på Djursholm förklara för sin förälder, som betalat allt ungen pekat på sedan hen föddes, att hen inte vill bli advokat?
Även rikemansungar är kedjade i klassamhällets bojor. De må leva längre och alltid ha pengar på kontot, men de är inte fria att göra vad de vill och förverkliga sig själva. Och om fler höginkomsttagare i Danderyd förstod att de inte är fria, kanske de skulle intressera sig mer för arbetarklassens frigörelse och förstå att även de själva, och inte bara mer utsatta områden som Vårby gård, skulle tjäna på jämlikhet.