"Som anställd äger du inte dina timmar. Du äger bara din anställning. Arbetsgivaren kan hyvla hur mycket som helst. Det känns lite sorgligt."
Orden är Kerstin Borgs, som arbetat i butik i Piteå. Under sin mammaledighet fick hon ett brev med en kallelse till ett möte på jobbet där hon ställdes inför ett val. Antingen gå ned i arbetstid eller säga upp sig. Borg säger att hon inte tog det personligt då hon visste om hur svårt det var att lägga schema. Men hennes exempel är långt ifrån en unik situation för personal inom handeln, där det finns få heltidstjänster och som är en bransch som domineras av deltidsarbetande kvinnor.
Hyvling är ett slags sätt för arbetsgivare att kringgå uppsägning och de turordningsregler som normalt sett ingår i Lagen om anställningsskydd. Genom att hyvla (alltså skära ner antalet timmar en person arbetar) sparar arbetsgivaren pengar i form av lönekostnader (då det varierar hur mycket personalen "behövs"). Men därmed gör man det svårt för personalen att fylla en heltid, vilket kan leda till att personal självmant säger upp sig eller tvingas jonglera flera deltidsjobb.
Det som är absolut mest galet med detta är hur starkt detta normaliserats, särskilt inom kvinnodominerade yrken. Handelsbranschen ses nästan på som en slit-och-släng-väg för ungdomar att göra sina hundår på innan de hittar sig ”ett riktigt jobb”. Trots att det jobbar så ofantligt många människor varje dag inom handeln, och handeln i sig är ju förstås inte heller den enda bransch där hyvling förekommer.
Från högerhåll i politiken pratas det en del om att svensk arbetsmarknad behöver bli mer "flexibel". Med detta menas att det ska vara lättare för arbetsgivare att köra över sina anställda och göra livet mer otryggt för löntagarna.
I exemplet med hyvling kan det ju låta skönare att gå ner i arbetstid än att bli av med jobbet helt och hållet, men det är just det som är helt sjukt i sammanhanget. Är det valet svenska arbetare ska stå inför? Gå ned i antal timmar, och därmed lön, eller stå där utan något jobb över huvudtaget?
Det är ju inte som att ens hyra hyvlas i samband med att ens timmar på jobbet (och således ens inkomst) gör det. Att inte veta hur mycket pengar som kommer in på kontot i slutet av kommande månader skapar otrygghet och gör det omöjligt att planera sitt liv. Du äger som sagt inte dina timmar, inte ens de då du är ledig.
I Sveriges riksdag finns en stor majoritet för att luckra upp och försämra anställningsskyddet. Debatten smyger sig på, när ord byts ut och det talas om "flexibilitet" istället för "otrygghet". Och eftersom otrygghet är mer vardag än avvikande inom flera branscher numera så blir det hela tiden svårare för facken och de politiska partier som företräder arbetarnas intressen att driva frågan.
Nu senast tvingades Socialdemokraterna genomföra förändringar i Lagen om anställningsskydd i och med kraven från Centerpartiet och Liberalerna. Dessa förändringar för det delvis lättare att säga upp personal, men accepterades av arbetsmarknadens parter i och med att S sköt in pengar till stora omställningsprogram. Men i grunden behöver svensk arbetsmarknad mer trygghet för löntagarna. Inte mindre. Detta är en debatt vi inte får tappa bara för att otryggheten normaliserats.