I söndags hölls partiledardebatt i Agenda. Den första delen av debatten handlade om arbetsrätten, och den nya LAS-utredningen som arbetsmarknadens parter förhandlat och strandat i. Statsminister Stefan Löfven (S) vill ge parterna nya chanser att komma överens, medan Jonas Sjöstedt (V) kritiserade regeringspartierna och uppmanade Stefan Löfven att inte låta utredningens förslag om försvagad arbetsrätt bli verklighet.
Ulf Kristersson (M), Ebba Busch (KD) och Jimmie Åkesson (SD) är numera som ett oljat maskineri skolat i grupptryck. Först frågade Busch Sjöstedt om det finns majoritet för att fälla regeringen, och bjöd in honom att hjälpa högern att göra det. Därefter hävdade Åkesson att Sjöstedt inte vågar, och slutligen menade Kristersson att Sjöstedts kritik mot LAS-utredningen bara är spel för gallerierna och att V inte kommer fälla regeringen.
Det var snyggt retoriskt lagarbete, det ska man ge högerpartierna. Nedslaget kom dock direkt från Löfven som istället pekade ut dessa kommentarer som spel, och sa åt Kristersson att ”ta det lite lugnt”.
LAS-utredningen har kommit med förslag, men dessa är fortfarande bara förslag. Det är helt rätt och rimligt av Jonas Sjöstedt att tala om alla de sätt dessa förslag skulle försämra arbetsrätten, men det är oseriöst att direkt avsätta regeringen på grund av något som än så länge bara ligger på förhandlingsbordet.
Det vore också fånigt av högerpartierna att på riktigt tro att Vänsterpartiet skulle hjälpa dem att avsätta regeringen i det här skedet. Däremot är det smart av högerpartierna att trycka på, att antyda att vänstern mesar på inför regeringen och kommer med tomma hot. Det sätter Sjöstedt i en position där han tvingas visa på det ena eller det andra sättet att vänstern menar allvar.
Däremot är Löfvens ord ”Ta det lite lugnt” en ganska bra sammanfattning av vad som just nu sker med arbetsrätten. Det är utan tvekan så att högern, som vill försvaga anställningstryggheten och luckra upp LAS, är vinnare i liggande utrednings förslag. Men utredningen tillkom för att sådan var överenskommelsen mellan Socialdemokraterna och Centerpartiet, och var därför tvungen att bli verklighet för att säkra samarbetet. Däremot behöver inte utredningens förslag bli verklighet.
Politik kan ibland gå långsamt, men oftast är det när förslag stötts och blötts ett tag som de också blir bäst. Samtliga oppositionspartier, alltså både de tre till höger och det lilla till vänster, vill förstås att samarbetet mellan S, MP, C och L, ska falla.
Moderaterna, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna vill att Centerpartiet och Liberalerna lämnar samarbetet med Socialdemokraterna och Miljöpartiet ur vinkeln att ”S viker sig för V” om förändringen av LAS inte blir så som framförallt Centerpartiet vill.
Vänsterpartiet däremot vill väl mest att arbetsrätten ska vara så bra som den kan bli, trots att en överhängande majoritet i riksdagen vill försvaga den. Detta vill givetvis även S. Skillnaden mellan S och V är att sossarna föredrar att sitta i regering även om det innebär kompromisser, medan Vänsterpartiet som vanligt hellre har rätt än får rätt.
Samtliga oppositionspartier borde ta det lite lugnt. Men utifrån motiven bakom är det helt logiskt att de väljer att inte göra det. Frågan framöver kommer tyvärr ligga hos Vänsterpartiet. Om de vill kroka arm med riksdagens högerpartier för att sittande regering inte är vänster nog i en fråga, fälla regeringen, och riskera att den nuvarande högeroppositionen istället får kliva in på regeringskansliet. Skulle V se det som en politisk seger?