Snart står du där och ditt sista kriterium är “åtminstone inte dum huvudet” och lite samma sak är det med svensk politik i nuläget. Igår kväll satt jag och såg på rapport, där Liberalernas partiledare Jan Björklund tydligt klargjorde att Moderaterna och Kristdemokraterna måste fatta att SD kommer vilja ha något i utbyte av att stötta en M/KD-regering.
Självklart kommer Sverigedemokraterna inte passivt stödja en högerregering, och det är också skälet till att Jan Björklund inte tänker sätta sig i en sådan regering. Jan Björklund vill inte ge SD inflytande, och gör givetvis helt rätt, men det är skrämmande att jag över huvudtaget blir glad åt det.
Jan Björklund, som låg bakom det nya gymnasiesystemet som infördes under min egen tonårstid. Mannen som militäriskt pläderade för införande av grundskolebetyg i ordningsamhet. Som sa att “alla kan inte bli akademiker” medan han ryckte undan en hel generations chans till högre studier när han avskaffade högskolebehörigheten på de praktiska gymnasieprogrammen.
Nu sitter han i TV och uttrycker banala självklarheter och jag känner hur jag blir lycklig som en beundrande tonåring. Mina ögon formas till hjärtan när Jan Björklund pratar om Sverigedemokraterna och hur viktigt det är att de inte får inflytande över en Alliansregering.
På det viset ser jag nog på högerns partiledare så som en singel som varit singel lite för länge ser på potentiella partners. Jag har sänkt mina krav. Innan ansåg jag att skattesänkningarna, privatiseringshetsen och den konsekventa politiken för ökade klassklyftor var högerns mesta djävulskap. Jag kände ett genuint förakt för högerpolitik och sättet som Alliansen styrde Sverige.
Men allt eftersom Sverigedemokraterna normaliserats har också min bild av vad ett bra parti är ändrats. Nu räcker det med att säga att han inte tänker regera med hjälp av SD för Jan Björklund att helt plötsligt bli en stjärna i mina ögon, trots att han egentligen är samma gubbe jag tyckte så illa om under min tonårstid.
I och med att Ulf Kristersson (M) nu tänker försöka bli statsminister med hjälp av det främlingsfientliga och föredetta nazistiska partiet SD, något som var otänkbart för hans företrädare Fredrik Reinfeldt, har jag rentav börjat sakna tiden med Alliansen. Då när svensk höger, trots att de förde en extrem politik, åtminstone var rakryggade.
Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund, var de så dåliga ändå? Uppenbarligen tyckte inte svenska folket det vid den tidpunkten, eftersom Alliansen hade makten i Sverige i åtta år, men jag med mitt bultande vänsterhjärta gjorde ju det och det känns läbbigt att den känslan nu är ett minne blott, och att mina egna krav sjunkit så lågt.