Finansministern skrädde inte orden under budgetdebatten i riksdagen på tisdagen. Det var dags för riksdagen att rösta om regeringens vårändringsbudget. I likhet med situationen våren 2015 är det här första gången för regeringen att kunna sätta sin prägel på den ekonomiska politiken sedan den tillträdde. Efter valet 2014 fanns en regering på plats när högern med hjälp av Sverigedemokraterna fällde regeringens budgetförslag vid den här tiden 2015.
Så var inte läget nu. I stället för en neutral budget för den kommande regeringen att sätta sin prägel på tog Moderaterna tillsammans med Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna chansen att få igenom skattesänkningar och progressiv högerpolitik, trots att ingen regering fanns på plats. Hur som helst, nu har regeringen satt sin prägel på ekonomin med sammanlagda extrasatsningar på 2,2 miljarder. Framför allt på klimatåtgärder, men även sänkta arbetsgivaravgifter för unga och för egenföretagare som anställer en första medarbetare.
Men det var inte bara vårändringsbudgeten riksdagen skulle fatta beslut om. Även det hårt kritiserade förslaget om utökad fredsplikt på arbetsplatser med kollektivavtal antogs, med reservationer av Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Förslaget har sin grund i hamnkonflikten i Göteborgshamn, en konflikt som numera är utagerad efter att parterna till slut lyckades komma till ett kompromissförslag de båda sidorna kunde skriva under.
Att det numera råder fredsplikt i en av de svenska mest infekterade fackliga konflikterna, spelar ingen roll. Lagförslaget har behandlats och är numera klubbat. Trots att lagen inte har något egenvärde i praktiken. Trots att freden i Göteborgs hamn är ett bevis på att lagen inte behövs. Trots att den nya lagen har mötts av farhågor om att den kommer leda till avtalsshopping, och således sämre villkor för de fackligt anslutna.
Vid regeringsbildningen och den slutgiltiga statsministeromröstningen la Vänsterpartiet ned sina röster mot kravet att regeringen skulle dra tillbaka förslagen om inskränkningar i arbetsrätten och att införa så kallade marknadshyror. På tisdagen var det skarpt läge, men det slutade med en reservation mot lagförslaget från vänsterhåll.
Vänsterpartiets ordförande Jonas Sjöstedt säger till SVT att det ändå inte har gett något att fälla regeringen på grund av lagförslaget – hade högern styrt hade det röstats i genom i vilket fall. Och, förtydligar han på mediet Twitter, misstroendekravet handlade om LAS, alltså inte strejkrätten.
Vad säger det egentligen om Vänsterpartiet? De har aldrig haft någon ambition att ta rollen som riksdagens vågmästare. De har aldrig tänkt fälla Stefan Löfven som statsminister. Stor i orden i det här fallet, han Sjöstedt.
Vänsterpartiet vet lika väl som ”73-punktsgruppen”, som Ulla Andersson (V) uttryckte det i plenum gällande partierna i Januariavtalet, att det inte finns något alternativ till Löfven på statsministerposten. Inte om man är seriös med att hålla Sverigedemokraterna utanför regeringen.
Varför förslaget gick hela vägen till beslut övergår mitt förstånd. Jag förstår att Socialdemokraterna ville blidka högern under sommaren 2017, efter otaliga misstroendeförklaringar och myndighetskriser (som en följd av krisen på Transportstyrelsen) samtidigt som konflikten i Göteborgs hamn hade intensifierats. Jag förstår att man därför tillsatte en utredning. Men att utredningen inte begravdes i glömska utan i stället gick hela vägen till ett bifall i riksdagen är djupt tragiskt. Visst, klart man kan ifrågasätta seriositeten att tillsätta en utredning man inte har som avsikt att gå vidare med. Å andra sidan är det inte första gången det händer.
I stället är det numera fritt fram för arbetsgivarna att starta egna fackförbund som kan konkurrera ut de arbetsgivarkritiska. Tack för den! Kommer ingen utkonkurrerad fackklubb säga.