Moderaternas partiordförande Ulf Kristersson höll igår en presskonferens tillsammans med partiets ekonomisk-politiska talesperson Elisabeth Svantesson. Där presenterade de vad de kallar för “samhällskontraktet”, som innebär att Moderaterna lovar 20 miljarder till kommuner som har låga siffror när det kommer till invånare som lever på bidrag.
“Det ska löna sig att arbeta” som Moderaterna brukar säga. Vilket som bekant är en omskrivning för att livet ska vara jäkligt jobbigt om du inte har ett jobb. Vilket vore helt rimligt i en idealisk värld där alla hade ett arbete, ingen någonsin ofrivilligt stod utan jobb, och ingen i Sverige någonsin blev sjuk.
Men så funkar det inte. Dessa miljarder vet vi redan nu kommer tillfalla de kommuner där de rikaste i Sverige bor. De samlas nämligen i vissa kommuner, framför allt i Stockholmsområdet, och dessa kommuner är ofta moderatledda.
För vanligt folk som någon gång blivit sjukskriven eller arbetslös vet också värdet i att samhället finns där för en under den tiden, och dessa personer röstar inte på Moderaterna. Nu har de ytterligare en anledning.
Dessa 20 miljarder av statliga pengar blir en bonus till de som redan har mycket, som gott skulle kunna bidra till andra. En omvänd Robin Hood-politik. Att Moderaterna sedan har mage att kalla denna urusla reform för ett “samhällskontrakt” är rakt av vidrigt.
Förslaget sätter dessutom en ton som insinuerar att det är kommunernas ansvar att se till att deras invånare kommer i arbete. Vilket det till viss del är, såklart, men staten kan inte frånsäga sig ansvaret för arbetslösheten i Sverige och belöna de kommuner där folk redan är i arbete.
Det mest förvånande är att man själv blir förvånad. Under Moderaternas tid vid makten ställde arbetsmarknadsutskottet i riksdagen in sina möten för att det inte fanns några förslag från den dåvarande Allians-regeringen att behandla.
Elisabeth Svantesson var själv arbetsmarknadsminister under Alliansregeringens sista år vid makten och hennes statsrådsarvode var betydligt mer bortkastade skattepengar under de åren än de kronor som gick till mat och hyra för en ofrivilligt arbetslös i någon av landets fattigare kommuner.
Moderaternas svar på hur man skulle lösa den höga arbetslösheten, som under Alliansens tid vid makten låg på nästan 10 procent, var precis som nu. Belöna de rikaste för sina rikedomar med motiveringen att när rika får det bättre kan de spendera mer pengar och det någonstans i botten av pyramiden ger det jobb åt samhällets fattigaste.
Ulf Kristersson vill nu ta ytterligare ett steg i fattigdomens offers förnedring och skapa ännu större skillnader mellan de som har ett jobb och de som inte har ett. För säg att du har ett jobb men bor i en kommun som inte får ta del av Moderaternas miljard-bonus för att det finns för många sjuka och arbetslösa där du bor. Då skapas incitament till att se ner på de som egentligen behöver samhällets stöd allra mest.
Det är förstås precis vad Moderaterna vill. Högerns politik är vad den alltid varit. De rikaste ska belönas medan de fattiga ska skylla sig själva. Det är det moderata samhällskontraktet.