Ett årsskifte betyder normalt ingen större förändring på den svenska politiska agendan. Efter nyårsfesten brukar det mesta återgå till den politiska vardagen, men 2017 har alla förutsättningar att bli ett ovanligt och spännande politiskt år.
2016 dominerades av internationella frågor, som alltid har bäring på det öppna samhälle som det svenska. Inrikespolitiskt var 2016 ett år då den politiska aktiviteten varit sällsynt lam. De gamla kära trätoämnena har dominerat debatten: skatter, välfärd och minoritetsregeringens duglighet. Alltså inget nytt under solen.
Många av oss ser fram mot ett nytt år med förändringar. Kanske ett nytt jobb eller en ny utbildning. I min förhoppning även ett engagemang för våra nya svenskar.
Det gamla året visade att regeringen, trots goda intentioner svårt att hitta en politik som engagerat och ingett förtroende. Det känns litet vilset i regeringen. Och den vändning till större klarhet som många hoppats på har uteblivit.
Väljaropinionen är däremot stabil. Socialdemokraterna och regeringen håller ställningarna och det är jämt lopp mellan regering och opposition. Stefan Löfven är knappast den som går vilse.
Jag tror, med många andra, att det framför allt är tre frågor som kommer att dominera det nya politiska året: invandringen, ekonomin och arbetslösheten. Fortsätter invandrarkrisen och hur blir det med jobben? Kan regeringen vända en påtaglig dysterhet till optimism?
Politik handlar om att forma framtiden. På vilket sätt man vill möta samhällsproblemen. Socialdemokraterna har alla förutsättningar att formulera en politik som ger oss tillbaka framtidstron. Knappast en politik för de få som strävar efter lägre skatter med större orättvisor och ett mer cynisk samhälle.
Vad Sverige behöver är en politik med större värme och solidaritet.
2017 kan bli ett tufft år, men ett år som förhoppningsvis inte blir den parantes som 2016 blivit. Fattigdomen finns åter i vårt samhälle.
Något som ingen borde acceptera.
Liksom samhället i övrigt befinner sig politiken i en brytningstid.
Folk säger sig inte känna igen sina gamla partier. De lyssnar inte längre på vanligt folk heter det, och de för en politik som går stick i stäv mot människors förhoppningar.
Vad vill Socialdemokraterna egentligen med sjukvården, med omsorgen och med skolan? Vi minns alla valrörelsens upprepade argument om förbättringar. Resurser skulle komma, men i dag fortsätter nedskärningarna. Privatiseringarna har blivit vardagsmat. Människor ställs vid sidan och marginaliseras.
Att utveckla välfärden för alla får aldrig stanna vid ett mantra som ständigt upprepas. Det måste till ett innehåll och ett innehåll som får människor att känna förtroende och tillit.
Krafttag måste till för en politik som berör människorna i deras vardag. Annars är risken att Socialdemokraterna fortsätter vägen mot ett parti som allt färre lyssnar till.