I början av veckan skrev bland annat Piteå-Tidningen om den ekonomiska situationen för Region Norrbotten, som befaras vara värre än tidigare prognostiserat. Regionen kan tvingas spara in den allt ifrån blygsamma summan på 400 miljoner kronor på vård kommande mandatperiod.
Detta beror på att regionen hittills misslyckats med att spara som planerat, och att skatten höjdes 2016 inte räcker till för att täcka underskotten i budgeten. Regionrådet Kenneth Backgård (SJVP) uttalade sig och menade att regionen har för höga kostnader och att dessa måste ner för att få till en hållbar budget.
Mycket intetsägande. Backgård kanske har glömt att hans jobb inte är att fastställa problembeskrivningen, som vem som helst kan göra, utan att faktiskt komma med svaren på hur problemen ska lösas. Och en MR-kamera i Kalix är kanske inte prioriterat i sådana fall.
Det har också skrivits en del om att regionens taxikostnader för patienter ökat till 80 miljoner kronor, och prognoserna säger att de kan öka upp emot 110 miljoner. I ett län som Norrbotten, med stora avstånd och en glesbefolkad population, är det förstås rimligt att regionens transportkostnader är högre än kanske rikssnittet. Men det finns mycket som går att göra.
Om en patient åker säg från Arjeplog till Piteå sjukhus för något som inte är livshotande, exempelvis kanske hen först ska ta prover för att sedan träffa läkare, så måste tiderna gå att ordna så att det inte blir lång väntan eller dubbelkörning fram och tillbaka. Det borde inte vara helt ogenomförbart.
Om den administrationen kostar lite mer kan ändå kostnaden omöjligt bli högre än vad det kostar att skicka en patient i taxi i närmare 90 mil, vilket två resor tur och retur till Piteå motsvarar. Det kostar ju dessutom patienten värdefull tid, som hen kunnat ägna åt något vettigare än att sitta i en bil halva länet runt. Exempelvis arbete, vars lön ju skattas på.
Det är egentligen sjukt att Region Norrbotten inte haft sådant system sedan start. Även om goda exempel finns så är de inte satta i system. Det är inte heller säkert att det skulle behövas så pass många sjukhus som ändå finns i denna region ifall skjutsar, vårdköer, och kontinuerlig läkarkontakt fungerade som den borde göra, på ett effektivt och lyhört sätt.
Sedan behövs givetvis mer pengar från statligt håll, utan det är situationen nästan bortom räddning. Kenneth Backgård gick förvisso till val på att lova allt åt alla, men även han har nu tvingats inse att en budget i balans och en trygg vård för alla norrbottningar är en svårlöst ekvation.
Lyckligtvis skulle det nya kostnadsutjämningssystemet som regeringen föreslagit och som riksdagen röstar om nästa vecka innebära ungefär 310 miljoner i intäkter för Region Norrbotten. Men Backgård inser lyckligtvis själv att även om dessa pengar trillar in så räcker det inte. Men för det behövs ett aktivt ledarskap som inte bara pratar i floskler och påtalar det uppenbara.
En region är ett tungrott skepp, men den ekonomiska utvecklingen och underskottsprognosen går att vända, om de styrande i landstinget vågar. Men då kanske det krävs att Backgård släpper några av sina mest orealistiska löften till förmån att få en effektiv administration som garanterar norrbottningarna en trygg vård. För vi kommer alltid att ha långa avstånd, men det behöver varken betyda raserande ekonomi eller otrygg vård.