En nettobetalare är formellt sett ett land som betalar mer i EU-avgift än det får tillbaka i diverse bidrag och investeringar från unionen. Men att vara nettobetalare har blivit mer än så – i Sverige är det numera en livsstil.
Varenda EU-debatt, valaffisch och kandidat till Europaparlamentet verkar utgå från samma grundinställning: vi, nettobetalarna, ska lära Europa hur saker och ting görs. Vi bygger Europa. Det är vi, de stora välgörarna i norr, som lägger vägar i Östeuropa och sår de franska åkrarna.
Självbilden är som mest explicit på Centerpartiets valaffischer. Toppkandidaten Fredrick Federley och partiledare Annie Lööf poserar sida vid sida, med armarna i kors, bakom budskapen: vår sunda mat behövs i Europa, vårt miljöansvar behövs i Europa. Skicka ett skepp lastat med godhet till Bryssel.
Med samma tonläge meddelar finansminister Magdalena Andersson (S) våra samarbetsländer, eller kanske egentligen mest teve-tittande väljare, att det blir inget av den där höjda medlemsavgiften ni bett om. Sverige sätter stopp. Inte en krona mer till era små projekt.
Under valrörelsen fanns några korta pauser i det förutsägbara. När Fredrick Federley (C) försvarar jordbruksstödet i SVT kan jag äntligen slappna av i fåtöljen hemma. Inte för att jag gillar jordbruksstöd, utan för att jag börjat avsky den svenska snålheten. Samma sak sker när Karin Karlsbro (L) pratar om EU som något positivt, ett projekt värt att lägga pengar på.
Visst är vi svenskar bra på många sätt. Men det är tröttsamt att all diskussion om EU ska utgå från att resten av unionen är lite sämre än vi. Då blir valrörelsen inget mer än en tävling i snålhet och personliga åstadkommanden. Inte undra på att svenskarna blir skeptiska till EU när partierna talar om unionen som ett monster som äter sedlar till frukost.
Tidigare kretsade hela den brittiska identiteten kring att vara nettobetalare i EU, och vi har sett hur det slutade. Brittiska politiker matade folket med en snål och självgod attityd mot EU i decennier – och folket lyssnade. Varför vara med i en union som inte ger något tillbaka?
Kan vi inte få höra lite om EU-stödens påverkan på jämlikhet i Europa? Att EU kan vara ett solidaritetsprojekt? Vi borde glädjas åt att omfördelning av resurser inte bara sker inom Sverige, utan också inom Europa. Vi är ju nettobetalare för att vi är ett rikt land. Att öka jämlikheten i hela EU är inte bara bra för de som tar del av bidragen, det förhindrar dessutom lönedumpning och skev konkurrens.
Sveriges roll i EU kan inte fastna vid att vi betalar. Vi står för mer än så. Vi kan vara med och göra EU mer rättvist genom att utjämna klyftor, skriva in ett socialt protokoll i unionens fördrag och på riktigt forma Europa till det bättre.
Inför nästa mandatperiod önskar jag att våra politiker tittar upp en stund från balansräkningen. Det kan bli en början på ett roligare EU-medlemskap.