Apoteken såldes ut. Så även posten. Välfärdsföretag etablerade sig. Sådana företag som startade äldreboenden där personalen vägde de äldres blöjor innan de gick med på att de byttes ut. Sådana företag som startade förskolor där barnens mackor aldrig hade annat pålägg än margarin. Sådana företag som finansierades av skattepengar, skamlöst minimerade kostnaderna, maximerade avhumaniseringen, och som kunde gå i konkurs över en natt.
Språket förändrades. Det hette inte längre skattesänkningar utan “skattelättnader”. Som att skatt var en börda som medborgarnas axlar trycktes ner av och som den borgerliga regeringen räddade oss från. Regeringen Reinfeldt sänkte skatterna till dig, dig och dig! Som när programledare i TV-shower ger hela publiken teknikprylar och presentkort.
Det pratades om “välfärdens kärna”, ett sätt att säga att svensk välfärd faktiskt var för generös och att vissa saker ska faktiskt inte staten syssla med. Trygghetssystemen suddades ut. “Hungriga vargar jagar bäst” lät det, när ungdomsarbetslösheten var rekordhög samtidigt som cancersjuka människor blev utförsäkrade och förväntades hitta sig försörjning på egen hand.
Gymnasieskolan gjordes om, och många program som tidigare gett högskolebehörighet förlorade den statusen. “Alla kan inte bli akademiker” lät det, som att det handlade om elevernas eget bästa och inte ett sätt att höja tröskeln för byggarbetaren som kanske får en knäskada och måste omutbilda sig.
Allt detta utifrån en ideologi som utgår ifrån att ökad profit och sänkta skatter för de allra rikaste ger effekter längre ner i kedjan, att valfriheten inom välfärden är viktigare än hur den faktiskt sköts, och att människor klarar sig bättre när staten "lägger sig i" så lite som möjligt.
Regeringen Reinfeldt sänkte skatterna för 100 miljarder. De tillät välfärden bli en marknad där du både kunde tjäna pengar på sjuka människor och betala dig före i kön om du var i behov av vård. De lät våra utbildningssystem haverera och begränsade ungdomars framtida karriärmöjligheter. All politik som kom från de åtta åren av borgerlig regering i Sverige utgick ifrån att cementera klassamhället, men paketerades som om det hade med vår personliga frihet att göra.
Nu sitter Moderaternas partiledare och säger att den S-ledda regeringen inte lägger nog med pengar på välfärden. Det har många rätt att tycka, men inte han. Han var själv socialförsäkringsminister under flera av dessa år. Han är utan tvekan den partiledare idag som gjort mest för att förstöra den svenska välfärden.
Moderaterna idag kastar sten i det glashus de själva byggt under dessa år. Det de gjorde var att nedmontera svensk välfärd. Nu tar de armkrok med Vänsterpartiet och kräver mer pengar till välfärden. Återigen, Moderaterna sänkte skatterna för 100 miljarder. Nu bråkar de om att regeringen “bara” satsar fem extra miljarder sedan kraven från Vänsterpartiet kom.
Detta gör Moderaterna givetvis bara för att pressa regeringen, och det tåls att påminna om det totala haveri som skedde under de år Moderaterna senast satt vid rodret i svensk politik. Moderaterna är inget välfärdsparti. De är ett skattesänkarparti. Ett parti som premierar de rika och som lämnar samhällets svagaste utanför. Ett antivälfärdsparti.