Moderaterna och Kristdemokraterna är arga. Det var en sak som var väldigt tydlig efter partiledarnas presskonferenser under onsdagen. Jonas Sjöstedt (V) hade precis innan gett beskedet att Vänsterpartiet menar att släppa fram Löfven som statsminister i kommande omröstning.
Det var en trött och tydligt bitter Ulf Kristersson (M) som tog emot medias frågor. Men både han och Ebba Busch Thor (KD) var tydliga med att de absolut kommer kunna fälla den tillträdande regeringen i ett senare skede om Vänsterpartiet också vill det, vilket Sjöstedt hotade med under sin egen presskonferens.
Men om Ulf var bitter så var Ebba rasande. Kristdemokratledaren lät inte tonen i rösten göras möjlig att missförstå. Hon var givetvis upprörd över Centerpartiet och Liberalernas val att samarbeta med Socialdemokraterna och släppa fram en rödgrön regering.
“Valet att inte rösta på sin egen statsministerkandidat bara på grund av att det finns ett annat parti som också gör det” uttryckte Busch Thor det, och hänvisade givetvis till det faktum att en regering ledd av Ulf Kristersson skulle behöva Sverigedemokraternas aktiva stöd.
Det är ett rejält förminskande av det ställningstagande som Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L) gjort tydligt hela valrörelsen, nämligen att de vill hålla SD borta från inflytande. För Jimmie Åkesson (SD) har å sin sida gjort tydligt att han aldrig kommer att rösta för någon regering som inte ger SD inflytande över migrationspolitiken.
Därutöver gör Ebba Busch Thor en enorm tabbe när hon säger att detta är enda skälet för Centerpartiet och Liberalerna att rösta för en Socialdemokratiskt ledd regering. För misstaget både Moderaterna och Kristdemokraterna konsekvent gjort sedan valresultatet kom är att anta att alla allianspartier har exakt samma hjärtefrågor.
Annie Lööf klargjorde, i sin presskonferens för ett par dagar sedan, flera av de segrar hon upplevde att Centern uppnått i och med uppgörelsen med S som går under smeknamnet januari-avtalet. Där valde då Lööf att lyfta byggandet av Norrbotniabanan.
Att Lööf väljer att beskriva Norrbotniabanan som en centerpartistisk seger är kanske vid första anblick lite provocerande. Projektet inleddes under den socialdemokratiska regeringen för närmare tjugo år sedan men avstannade helt när Alliansregeringen tillträdde 2006.
I somras togs första spadtaget återigen. Att få till en skrivelse om att projektet ska fortgå är inte en seger i förhandling med Socialdemokraterna. Men valet att ändå visa upp det som en seger blir på något vis en markering gentemot KD och M.
Centerpartiet är ett landsbygdsparti. Centerpartiet är ett miljöparti. Centerpartiet vill att man ska kunna ta tåget norrut på ett smidigt sätt. Och det är en fråga deras Allians-kompisar inte har prioriterat. Därför är faktiskt en överenskommelse om Norrbotniabanan en seger för C.
Med ett samarbete mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna öppnas ytan för helt nya typer av politiska satsningar, åtgärder och reformer. Just nu befinner sig dessa partier i vad Ebba Busch Thor kallar för “ohelig allians”, men som har god potential att bli något riktigt, riktigt bra.